För första gången på länge känner jag en längtan om att få komma ut. Ut och ur denna mörka trångsynta värld. Jag vill tro att det finns större, bättre, finare färger än dem mina ögon varje dag läser av.

En vacker dag ska jag få allt det där som så länge varit utom räckhåll. Jag ska se allt det jag bad om. Jag ska göra allt. På mina två egna friska, starka ben.

När allt faller, för det kommer det att göra en dag, då ska jag lägga mig rak lång på golvet med armarna rakt ut med Bertil vid min sida och andas tills allt känns lättare.

I morgon är ingen bra dag, imorgonkväll vill jag ligga hemma i min säng och gråta med Bertil. Vakna på måndag morgon och inse att det inte hjälper att gråta eller skrika...

jag ska andas.... with or without you....

/m.

Äntligen ledig... såå skönt. Dags och tvätta och städa. För allas information så mår Bertil bra igen, han är just nu astoppad och leker riva-allt-han-ser-leken.. inga mer tända ljus på kapellgatan 6B inte...

Tråkig helg, jobba på lördag och sen åker min ögonsten på söndag. Gör jag rätt eller fel? Det kommer jag förmodligen veta på söndag kväll när hon är borta... usch! Känns inte bra...

Sånna här dagar vill jag bara bo på landet. I skogen.. pyssla på min gård och med mina hästar, min hund... sen komma in och baka en kaka med Bertil och ja...med han som inte finns... Jag hade de så nästintill en gång, saknar Tyson varje dag.. saknar de livet... men det är förbi och många andra minnen har satt sig ovanpå.

Jag kanske skulle gjort vissa saker annorlunda, jag ser det så klart nu. Men varför gjorde jag det inne? Formade du mig och vårt liv till att bli så? Blev vi något vi inte ville pga varandra. Hur kunde vi då ha det så bra imellan åt? Allt var åt helvete elller himmelskt. Kanske missade vi balansen, vi lyckades kanske inte balansera tillsammans. Vi hade nog en tendens att knuffa varandra istället för att fånga varandra när allt gunga... men när vi väl var i samma takt var vi oslagbara - det vet jag..

Här ska jag inte vara för evigt. Jag bara mellanlandar. Jag ska mot stjärnorna, jag ska börja leva igen. Jag ska våga igen. Jag ska andas på riktigt igen. Med eller utan dig.

/honey

Bertil höll på att brinna upp igår. Han satte sig alltså på ett värmljus, jag såg bara en låga på honom och skrek rätt ut. Släpade honom till duschen o dränkte han i vatten... min älskling! JAG såg MITT liv passera i revy, inget liv utan bertil <3

Var är du? Vad gör du? Hur kunde du? Kan verkligen människor förändras så? Ändra färg, rikting och ställning. Bryta en känsla som var starkare än livet. Större delen av mig är fylld med hat, men en liten liten del saknar. Saknar en förvrängd bild av någon som kanske inte ens existerar. Men delen av saknad tär 100 ggr mer än allt hat. Men dom flesta infall av saknad brukar jag lyckas att omvandla till hat, det känns bättre!

Du har all anledning att gå din väg. Tack. Tack för att du står kvar. Tack för att du aldrig kritiserar mig, tack för att du håller om mig istället för att vända mig ryggen... finns för få av dig!

Give me one reason to stay here?

/honey

Inget varar för evigt, det har vi ju alla lärt oss. Det går att vända på klacken när som helst och ge sig av. Inget jobb, ingen lägenhet, pojk/flickvän, umgänge eller bästa vän håller dig fast vid en punkt till 100 %. Ja menar, människor lämnar ju sina barn i rännstenen nuförtiden. Men sen e vi där igen med rädslan för att lämna, rädslan inför förändring. Släppa allt som känns tryggt och utelämna sig själv till världen. Jag önskar jag hade mod att packa en lite bag sätta mig på random tåg och bara åka. Släppa allt som anses vara lyx idag, jobb, bil, hem, hobby, socialt liv osv. Tänk att lämna allt för inget. Befriande eller ångestframkallande? Enligt min egna studie jag fört genom mitt liv så dem personerna som har mest mår sämst...

Så, vem vill ha allt jag äger?

/m 

When the spark has gone, and the candles are out
When the song is done and there's no more sound
Whispers turn to yellin and I'm thinkin...

How did we get so mean?
How do we just move on?
How do you feel in the morning when it comes and everything's undone?
Is it cause we wanna be free? Well that's not me
Normally I'm so strong
I just can't wake up on the floor like a thousand times before
Knowing that forever won't be...

Har ni någon gång önskat att Usama Bin Laden stod med en K-pist mot er tinning o frågade ut er om personliga saker inte ens ni själva vet svaret på? På sitt eget språk dessutom. Ovetandes och oförstående skulle ni pressas tills ni blödde ut öronen. Knäna skulle ge vika och benen skulle vägra stå. Ni skulle få känna känsla av att balansera på en skör tråd med livet som insats. Då om någon gång skulle ens livsglädje visa sig, hur gärna vill du leva?

Jag återkommer i frågan.

Är det okej att vissa dagar behöva en paus, en paus på riktigt. En stund att försvinna bort och förlora greppet om man är på jorden eller i himmelen. Eller är det meningen att man ska bita ihop i varje situation. Visst, du får gärna gråta en skvätt. Bli tröstad och ompysslad en dag eller två. Men du ska alltid stå på benen. Du ska vila på dina egna axlar och aldrig förvänta dig en uppblåst jättemadrass när du hoppar från höghus. När man var 18 visste man så lite om livet, man tog steget ut och lämnade den tryggheten ens föräldrar kämpat hela livet med att bygga. Man trodde sig ha en egen trygghet på insidan. Två starka ben som skulle ta en jorden runt på en cykel om man så ville. Går det att falla tillbaka och komma igen lika stark?

En själv kommer nog alltid vara ens största fiende. Ingen kan krossa en så som en själv. Att tappa tron på sitt eget sätt, agerande och vilja är som att sluta andas. Så länge man går utanför dörren varje dag måste man nog vara beredd på en förändring. Förändring. Hur skulle det vara om man stannade upp i en förändring någon gång och försöker bli stabil i den innan man gav sig iväg och letade efter nya....

Wrap me in a bolt of lightning,
Send me on my way still smiling.
Maybe that's the way I should go,
Straight into the mouth of the unknown...

/m

Nä, det är faktiskt inte lönt att brusa upp för något. Saker och ting händer vare sig man skriker, gråter, sparkar eller skrattar. Utgång både fredag och lördag, två beslut som var och är under all kritik. Dessutom filmkväll ikväll, något som värden kommer att ångra. Ja hujedamej.

Vilken kväll....vilken natt.....

Jag håller på att bygga ett ansiksuttryck för likgiltighet. Det ska utståla att jag varken vet eller vill. Sak samma ungefär. Men i ett annat sammanhang kan det lika väl betyda - ja okej. Jag ska använda det varje dag.

Vilken kväll....vilken natt.....

Vilken menlös bloggare jag är, jag har praktiskt taget skickat ut flygblad om min blogg men statistiken vägrar häpna mig..

(Be my somebody....)

/Honey

Min fina illusion som jag så fint har i huvudet, förstör inte den. Låt mig få ha den, låt mig få vila på den ibland. Låt mig få vrida på verkligheten om så bara för en stund. Låt mig få tro att jag andas på riktigt. Låt mig...

Vilat med Bertil hela dan, nu har han vaknat och är på korståg genom lägenheten för att hitta något att hänga sig i, bita på eller i bästa fall välta ner och förstöra. Men hur ska jag kunna ta det ifrån honom, instängd på en pytteliten bostadsyta hela dagarna. Han ska få ha kvar sin hobby :-) fast nu sprang han iväg med sin vattenskål, där går kanske gränsen. Eller?

Jenny med sin nya kärlek på besök ikväll - mycket trevligt!

so long suckers

/m