Vad är det egentligen som driver oss till beslut långt bort från all reson och logik? Vilken del av hjärnan / kroppen aktiveras under pressade situationer. Vad får oss att gå framåt, vad får oss att stå still? Vad får oss att avika från en redan välplanerad grusväg? Vad får tankarna att ödsla energi på onödiga resonemang och oanade kommentarer?

Tanken och kroppen är det mest komplexa i nutid. Det finns aldrig någon vettig förklaring eller stark grund till något. Något kommer alltid tala för att tugga ett användt tuggummi och något kommer alltid tala mot. Någon kommer alltid ha invändningar mot ditt bästa beslut. Någon kommer alltid försöka bromsa i medvind och springa i motvind.

Ge upp tanken om att något känns till 100%, du kommer aldrig bara va sugen på flintastek en fredagkväll. Ge upp tanken på ett "lagom". Sitt eller spring, ligg eller hoppa. Hitta känslan att vila i total motvind och en 90 graders uppförsbacke...

/m

När jag var yngre, naiv och hade världens största tro om att jag var gjord av granit bad jag Gud om en sak.

- Sätt aldrig skygglappar på mig. Låt mig leva utan filter, visa mig lycka och olycka. Sortera aldrig för att skydda mig.

Om det var Gud eller mitt eget val vet jag inte men jag fick se mer än någonsin. Jag blottade min själv för världen i gengäld mot att få se. Se och känna utan försvar. Som en svamp i regnet sög jag åt mig intryck, upplevelser, människor och relationer. Allt analyserades för att försöka förstå och jag försökte att sortera och placera människor där dem förtjänade det. Kanske blev det för mycket för mig, kanske är det för mycket för vem som helst. Men människor klampade där dem borde smyga, upplevelser som borde passera för att göra min dag la sig som ett svart täcke över nästa dag. Intryck som borde ha möts med en kall hand tog plats och blev en del av min personlighet. Kontrollen om att delegera ut energi försvann. Viljan att se blev allt svårare att ta in.

När allt kommer omkring ångrar jag inte att någon bände upp mina naiva ögon och satte dit två tandpetare. Känslan av hat, besvikelse, uppgivenhet och sorg har fått en helt ny betydelse. Men när jag väl hittat kompassen som leder mig ut ur allt detta kommer nog lycka, tillit, kärlek, vänskap och respekt också ha helt nya betydelser.

Gotta take a risk, take a chance, make a change, and break away..

/m

Jag önskar så det fanns en mall. En instrunktionsbok om hur fan man ska göra. Hur man ska leva, hur man ska andas och med vilken luft. Vilka vägar som är öppna och vilka som är stängda. Lära kroppen vem som sticks och vem som smeker. Lära hjärnan att sympatisera med resten. Jag önskar så att jag fick sitta på världens högsta berg och kunna andas obehindrat. Jag önskar så att jag visste mer om mig själv, vilja, drömmar och önskningar. Jag önskar att jag kunde somna, vakna och leva med harmoni. Jag önskar så att jag visste vad harmoni betyder. Jag vill veta, ha svar. Jag vill ställa frågor. Jag vill kunna stå på spikar och endå le. Jag vill kunna gråta utan att se suddigt. Jag vill veta var på kartan jag befinner mig. Navigera mig ut ur smörja och in i himmelriken. Leva i misär och vara nöjd med de. Veta hur, varför och på vilket sätt jag kom hit. Jag behöver inte se en klar väg med stark belysning, men jag behöver en magkänsla att våga lita på. En känsla omöjlig att ignorera. Ge mig något. Bara något att gå på.

Fast i en virvelvind av löjliga beslut och tveksamt beteende och helt utan känsla.

/m

Uno 63 ger sig iväg till ICA Maxi utan hemtjänsten, Eva 65 vädrar celluiterna på gågatan, Fia 11 smygröker på en parkbänk tillsammans med Kalle 14 och Tobbe 13 år och 4 månader. Caroline 19 samlar gänget för att anordna en lägereld på missanpassad plats. Agneta 45 drar på bikinin för att väcka Yngve 55 till liv, Yngve 55 sitter med mörka solglasögon och låtsastittar på Agneta 45 men blicken dras till grannens nya Nanny från Polen, Bratislava 25. Fångarna rastas på fängelsets inspererande uteplats som består av ett fotbollsmål och ett gäng gruskorn. Våldtäcksmän VS Knarlangarna!

Malin 22 & Peter 25 sitter på malins balkong, oroandes över Uno som ser ut att gå mot en säker död. Undrandes om Evas celluiter kommer att smitta över till malins ben eller Peters rygg, frågandes om det är läge och ansluta sig till Fia, Kalle och Tobbe för att be om legetimation eller bjuda på en snus istället. Inspererad över Carolines otroliga vilja att starta en skogsbrand i Tivoliparken, sympatiserande för Agneta som får noll uppmärksamhet för hennes något hängiga bröst men endå vältränade armar, misstänksam över om Bratislava är här lagligt. Samtidigt kläcks en ide om att fråga om fångarna möjligtvis kunde ordna med en poängtavla och kanske matchkläder så man kunde följa med bättre!

Är inte sommaren härlig?

Det är borta. Det finns inte. Tankarna är inte här. Människor som en gång satt hårdare i huvudet än bultarna på mina vinterdäck är borta. Vadå, ligger det andra människor och upplevelse ovanpå? Eller dom e bara borta. Fungerar vi så? Ja vi gör nog de. Det är nog vår försvarshandling. Vi måste släppa den som varit för att våga framåt. Det är bara så. Och jag kan just i denna sekund inte komma på en skönare känsla. Det är som att ett tryck har lättat från mina axlar. Jag säger inte att det var just såhär jag ville det skulle sluta, men det blir sällan det. Livet och fört mig hit. Det går inte att styra allt, hur mycket man än vill det. För när det är andra människor inblandade kan det sluta precis hur som helst. Jag menar människor blir juh homo över en natt, mördare på ett kick, alkolister en vanlig tisdag, med barn av en äcklig goja, vem säger att känslor man får våren -05 ska sitta kvar lika starka vintern -09? Juste ingen. Ingen är garanterad imorgon. Allt är inbildning, vi målar upp en bild om hur vi idag vill ha det om 3 år, med vilka människor, i vilket hus osv. Det är drömmar, inte verklighet. Stor skillnad. Tappa aldrig det begreppet. Drömmar kan krossas av en synål. Verkligheten är hänsynslös och går aldrig att ändra.

Här har du en förfallen lgh och en cp skadad katt, ett par vänner och ett jobb - förvalta det Malin...

SKA BLI!

/m

Mina öron är sammansvetsade med mina bihålor som inte ens rymmer bertils morrhår just nu. Man skulle kunna säga att det är totalstopp i allt som där borde vara fri passage i.

"Du pratar ofta om att man måste förtjäna ett förtroende, hur gör man det? Människor som levt ihop i 30 år för varandra bakom ljuset och bedrar varandra. Det skrämmer mig, om man inte gjort sig förtjänt av ett förtroende efter 30 år, när gör man det då? Att älska någon är nog det mest farliga och spännande man kan göra. Att släppa på sina hämningar och låta någon röra vid ens själ och se allt det man bär inom sig. Både de negativa och de positiva. Tänk att stå tillsammans med någon, se varandras värsta sidor och älska varandra, inte på grund av dom men för att man vågar visa dom."

/m

Fast i ett rus av allt annat än verklighet. Jag älskar det. Jag behöver ingen verklighetsuppfattning. Verklighet är för dem vilsna själar utan fantasi och drömmar. Jag har drömmar, jag har en ravin full av fantasi. Ibland har jag nog en tendens att falla handlöst och upptäcka halvvägs att jag har faktiskt inga vingar men vadå. Jag vet någon som säkert skulle bygga ett nytt ben om något skulle gå isönder ;)

Hej vi heter Malin och Bertil, vi bor i Träne.. (jag skulle bara se hur det såg ut)

/m

Vanliga människor. Som du eller jag, din partner eller din egen bror, syster eller mamma. Hos vissa göms mörka hemligheter. Oanade sidor, personligheter. Spärrar som utåt är självklara är lossade inuti. Sidor bortom allt förnuft. Sidor där ingenting är självklart längre. Allt går att gömma och förtränga. Känslor, agerande, tankar. Allt är som en enda dimma. Till sist är personen själv inte medveten om vad som är på riktigt eller vad som bara är fantasi. Man lever efter mallen man en gång skapade. Men inuti göms en person sedan länge förändrad. Men vad gör människor när dem förändras drastiskt och som skulle uppenbara sig i otroliga förändringar i det dagliga livet. Hur lätt är det att komma loss och bryta den dagliga ritualen och gå på nya tåg. Där finns nog alltid en rädsla att upptäcka längre fram att det vara var inte rätt iaf, och då finns där inget eller någon att falla tillbaka på. Då står man där. I en självskapad, oönskad förändring oförmögen att gå tillbaka och ovilja att gå framåt.

Men det är nog omöjligt att skapa en bild och leva i den för resten av livet. Förändringar gör livet. Livet gör förändringar. Det hör till att gå vilse ibland. Det hör till att glida ibland. Det hör till att ge upp, det hör till att vinna.

Jag tappade en stor del av mig själv, jag trodde jag var död på insidan. Vilse i en främmande kropp med främmande tankar. Men det är kanske då, just då man får chansen att lära sig och ta för sig av en ny bit att bygga på. Man sänks ner på botten för att hitta en ny väg upp. Man tappar sig själv för att få chansen att börja om.

Här har du ett papper Malin, börja måla upp en självbild med sommarens färger....