Ibland önskar jag att jag var en indian från förr som kunde finna svar i vinden och välmående i örter, oberoende av tid och ridandes mot månen. Sanningen är att jag mer känner mig som en förkyld pingvin, vilse på Island. Julen är på ingång och dränker varenda själ i ekonomisk press, familjelycka, kärlek och ensamhet. Oförmögen att välja känsla att dränkas i gör vi alla vad vi kan för att inte drabbas av total förvirring. Jag tror jag dränks av en blandning av allt. Det är rätt genomgående att alla känslor som når min något överviktiga kropp körs i en mixer innan det är dags att infektera mitt pannben. På något sätt är det behagligt att leva i en känslomässig röra, det går inte att sortera eller bearbeta. Allt blandas, en del åker ut i tårna, en del andas ut lika fort som det andas in.

Jag anar spår av saknad, lycka, förtvivlan, oro och längtan.

Jag ser inte fram emot Julen. Det är bara ännu en milstolpe att passera innan det är dags att börja längta, planera och oroa sig över nästa. För tillfället har jag gett upp tanken om att färdas på en välplanerad asfalterad livsväg.

Jag är en indian och rider mot månen...

/m

Jag är stark nog att avstå när utgångspunkten är obefintlig, men om du banar upp en landningsbana kommer mina ben att svika mig och sinnet förvirra mig. Ja anar oråd oavsett vems händer våra öden börjar växa i..

Frustration är förmodligen en av livets mest onödigaste känslor.

Jag säger upp mig!

Ciao!

Vem fan har gett dig fria tyglar att mangla min hjärna och torktumla min själ? Vänligen sluta. /m

Jag lägger all min tid, energi och ekonomisk åtkomst på vad som finns runtomkring mig just i detta nuet. Om det är verklighetsbaserat eller en välmålad illusion kan jag inte svara på men själen ler mot mig och pumpar mer och mer vilja i min något överviktiga kropp varje dag. Idèerna flödar och min framtid tycks ha väntom och faktiskt blivit värd en skrift på papper. Men framtid är det mest luddiga tankebegreppet, jag hatar framtid, jag hatar planer. De få gånger jag så fint strukturerat upp hur min närmsta tid ska förvandlas så har det i nästa drag suddats bort med världens största radergummi. Så det blir inte av med någon framförhållning i detta kapitlet heller. Det går fort och kanske blir det fel men jag kommer aldrig ångra att jag sadlade om från kung i baren till skitig bonde i Tosteberga. Jag kan inte låta bli att stelna av beundran över människans ombytlighet. Tänk att så många vägar kan verka rätt, jag blir förvånad över hur många stenmurar ens huvud klarar av att springa in i.

Jag är ingenstans, jag är inte på väg någonstans, jag är inte påväg att svänga och jag blickar inte framåt. Vägen bakom är obefintlig och jag har inget att färdas på eller någon att färdas med. Jag är stoft i livets cirkel, men någonstans djupt inuti eller långt borta är jag påväg mot ingenstans....

/m 

Kära Jultomten!

Jag önskar mig fler sovmorgnar, stabil ekonomi med ett märkbart överflöde. Ett arbete som får mig att le, ett par resor att förlägga under året precis som det bahagar. Gärna en avklarad utbildning i bagaget, förmågan att kränga godis och skräpmat utan att lägga på mig. En grundkondition som aldrig går att tappa. En ny garderob med höstenss nyheter. Ett proppfyllt kylskåp med säsongens delikateser. En egen chaufför samt en städerska...

När du endå är igång kan du väl slänga in en näve fred och mätta världens barn. Gärna ett bot mot AIDS med.. men ta det efter du arbetat dig igenom min lista!

Tjing

P.S Gärna en Tempur-säng oxå.. D.S