Hur ska man kunna fånga dagen med tvål i nävarna och isbitar under ögonlocken?

Bonnabränna. Paddling en meter fram och tio meter bak. Fylla. Bakfylla. Tacos. Borgeby. Bertil. Lund. Familj. Umgänge. Vatten. Sol. Brända kinder. Idioter. Slagsmål. Dans. 12or Redbull/Vodka. Shot. Mjölk. Ilska. Besvikelse. Idioti. Uteservering. Tveksamma beslut. Barn. Valkar. Myggor. Flugor. Tårar. Självkritik. Underliga tankar. Fel människor. Taxi. Fel säng. Obefintlig lägenhet. Misär....

.....vanlig helg?

Jag ser rött utan färgseende.

Det gör ont att vi var starkare ensamma än tillsammans. Det svider att marken vinglar och färgen byter färg varje gång vi ser på varandra. Det är oförlåtligt att vi tillsammans sjönk för att gå på vars ett håll på botten. Hur vågade jag byta skepnad för att passa in i din ram.  Är det kärlek? Att offra med alla chanser att förlora. Att ta en blind man i handen för att leda ut på vägen och lämna honom. Jag kan inte låta bli att se upp till den makt bara du har, du tog aldrig den. Men du lurade mig att ge dig den. Är du smart eller jag dum? Vem vinner och vem förlorar?

Frågan är om det är någon av oss som idag ser en vinnare i spegeln... 

Jag har varit för aktiv för att känna igen mig själv idag men jag jobbar på den obefintliga formen. Dagens tappra försök resulterade i andnöd, knäskålar utan struktur och blick utan syn. Men solen skiner och om inget annat så ska jag le pga av det. På söndag väntar årets stora utmaning - inte drunkna eller få lust att putta i min paddelkamrat vilket också lär resultera i egen undergång.

OHOJ KAPTEN

Vad händer här?

Så många gånger man är åskådare inför sitt eget beteende och agerande. Lamslagen av sina tankar och golvad av livet. Är det av rädsla, rädsla att inleda något man redan har testat så många gånger. Man har varit på många vägar och fått vända eller kört i diket. Sitter det en varningsklocka inuti som hindrar en från att inleda nya kapitel. Är det tid som behövs eller krävs det ett uppvaknande av mitt inre för att styra min väg utåt. Än en gång lever man livet i frågor utan att någonsin har mod och ork att gräva efter svar. När ska man bli kompis med sig själv. Finna harmoni och balans mellan känslor, sinnen och sätt att vara. När och var hittar jag allt jag behöver för att andas i takt med min livshistoria. Jag tror jag ska börja leta i den största röran, det är kanske dags. Dags att gräva i det som skrämmer mig mest. I mig själv...

Du tar mig långt ut på havet för att sänka min båt, är det något du vill göra. Är det något jag låter dig göra? Visar jag dig vägen till båten. Pekar jag ut mot havet. Vill jag låta dig sätta mig i ett trångt rum för att jag ska få visa att jag kan slå mig ut? Vad gör jag när jag väl är ute? Vad gör du när jag väl är ute? Jag har en illusion. Jag hade en illusion. Jag hade kontroll, du tog min illusion o därav all min kontroll. Låt mig skapa en ny illusion att ta kontrollen över.

You stole my soul.

/m

Happy fucking Midsommar! Jag håller på österlens morgonradio om åska över hela Skåne. Varenda midsommarstång ska upp och blixten ska ner.

- Men Malin, bara för att du inte förstår poängen i att klä en stolpe med vissna blommar. Dansa som en groda, och va uppe till midnatt behöver du inte va bitter!

Sant sant... Jag hoppas alla ni vuxna människor plockar fram barnen i er och dansar groda som bara ni kan. Men jag tror dom flesta har samma tanke innerst inne (Jag längtar till barnen somnar och vi kan hiva fram groggbordet) Där kommer en smula bitterhet igen, jag vet....

May your midsommarpåle be the last påle standing...

Spola fram tiden och låt mig stå med hammaren i näven o slå mig lös på mitt gamla för att precis bara jämna allt med marken. In med det nya och spotta på det gamla. Ja fast i realistens värld kommer jag få vara lilla pigan som inte får röra utan enbart springa med mat och dryck till dem riktiga karlarna med licens för hammare. Jaja, men jag är den enda med licens för kapellgatan som helhet! Fy fan va gött det ska bli! Ja ni hörde!

Peace out dickheads

Livet förvrider min verklighet och skapar en illusion baserad på tomgång och disiga moln. I mitten står jag och försöker anpassa mig. Likt en handikappad apa på genomresa i Tyskland virrar jag omkring för att hitta ut. Jag ifrågasätter inte varför någon sprang iväg med mitt förnuft. Jag finner mig i att vara halvt blind och enbent. Jag får ett träd för att bygga ett hus av plåt. Jag snickrar och sågar för att inbilla mig om framgång. Jag kommer inte gråta dagen jag ser att trädet inte är av plåt. Jag kommer inte skylla min nedergång på någon. Jag kommer plantera trädet och vänta på att det är högt nog sen kommer jag använda mina kunskaper om att vara en handikappad apa och klättra uppåt för att falla tusen gånger men till sist segra och nå toppen!

May the force be with me!