Såg precis en film som förutom en pangbrud med uppblåsta tuttar som gjorde 15 frivolter från höghus också handlade om att det fanns en manick som gav en möjlighet att spola tillbaka tiden. Mitt huvud började genast bygga upp scenarium om vad jag skulle gjort om jag fick den möjligheten, och framförallt frågade jag mig om jag verkligen hade velat spola tillbaka. Vad säger att man vid andra chansen är klokare och agerar på ett annat sätt!? Jo klart, man vet utgången och vad som komma skall vilket gör att man kanske valt och göra om i hopp om att det skulle bli mer rätt. Men risken, chansen allt ovetande skulle vara som bortblåst. Man skulle leva livet utan att springa in i väggar. Skulle man råka göra det skulle man bara spola tillbaka tiden och gå runt om.  Men vem försöker jag lura.. hade jag stått med en fjärrkontroll i näven som gav mig möjlighet att resa tillbaka finns det nog en och och annan händelser jag skulle ändrat utgången på! Tjo! 

Det gör ont. Smärtar och svider, irriterar som en talliban på ett flygplan. Men vi måste. Vi måste med eller mot vår vilja släppa taget om människor som står eller har stått oss nära. Kanske gör vi det med sne rygg och kanske med rak. Bit i det sura äpplet och försök aldrig backa bandet för att slipa de. Saker och ting som har hänt går aldrig att ändra eller renskriva. Hur ont det än gör eller hur mycket vi än vill förändra så går det inte. Handlingarna i säg är inte problemet det är vägen vi formade efteråt. Vi valde eller inte valde men här är vi. Något eller någon styrde oss hit, kanske var vi för svaga för att välja själva, kanske var alla drive in stängda men det spelar ingen roll. Men det är alla avslut som ger oss en chans att bygga på något nytt, visst nytt är inte alltid bra, nytt är inte alltid det man vill ha. Men vi är så illa tvungna. Inget är garanterat att vara livet ut. Livet går ut på att avsluta, förnya och bygga. Bygga på en dröm, bygga på en misär. Avsluta en dröm, bygga på en ny.  It`s a game based on no rules. Skriv ihop dina egna regler, låt dig bryta mot dom. Avskaffa straffsystem och våga fela. Våga bryta mot regler för att kunna skapa nya.

Våga bygga på en dröm för att avsluta och hitta på en ny.

/m

Dags för mig att gå in i ett nytt kapitel i mitt liv. Det behövs ibland, på alla plan. Känslan att avsluta ett är underbart när man har en bra öppningsreplik till nästa. Mitt förra kapitel va långt och oorganiserat. Kaos, inga hela meningar och text utan poäng. Men varenda rad (obegriplig eller inte) sitter som en blåmärke på en vindruva. Jag bär med mig allt gammalt för att längre fram omplacera i fosterfamilj. Huvuduppgiften i mitt nya kapitel är inte att få färdig köket eller att sparka kakeluffe i röven, det är att hitta ett sätt att göra om allt förut så oförståeligt till bensin att tanka colten som kommer ta mig till slutkapitlet.

Ikväll ska det grillas, imorron ska det firas och söndag ska det frågas!

Tjing! 

Ibland vet man inte. Man bara finns, pratar och lyssnar. Ingenting kommer in och inget vettigt kommer ut. Man lever på lånad luft och är stum och maktlös inför sanningen som till slut kryper upp och ur skinnet där det svider som mest. Man vet att smärtan kommer vara oumbärlig men man bara finns. Man gör inga drastiska eller oanade försök att hindra eller ändra utgången. Till slut välkomnar man det som man vet kommer golva en. Ibland är det nog lättare att resa sig från total nergång än att mangla ett halvskrynklig lakan. Ibland vore det bättre om en tandad tiger hade slafsat och rivit itu det helt så man får en chans att gå in i stans hetaste lakanbutik och köpa ett sprillans nytt.

Händelser passerar utan på något vis påverka eller förändra oavsett hur stort eller verkligt det är. Ens liv blir till en tecknad serie. Man ritar lätt nya rutor och glömmer dom gamla. Det går att slänga tidningen och glömma vad som ritats. Det går att sluta rita för att leva på gammalt. Det går att pausa.

Jag vill inte ha en paus, jag vill veta. Jag vill veta om det är tänkt att var och en ska rita sin egen serietidning. Går det att avbryta någon och ta del eller vara en del av någon annans tidning. Går det att skapa en figur på helt eget bevåg. Går det att byta riktning. Går det att förändra sin figur mitt i jubileumsutgåvan.

Kommer allt som idag borde beröra ramla över en längre fram?

Isf. Skulle någon vilja pumpa upp en jätte madrass, räkna ut var jag kommer falla. Bädda med dubbla täcken och helst 4 kuddar och låt mig falla ner i horisentallt läge....

/m

Jahaja. Då sitter man i bilen påväg hem från Båstad, tog en tripp till Skansen för att avnjuta en fantastiskt entrecote och rabarberpaj. Teknikens under, här sitter jag i bilen i en random skog o kan hålla mig online. Makalöst! Blogga on the road! Det är inte mycket man förstår av dagen, men det gör kanske inget! Jag har iaf kommit på och kan slutligen konstatera att jag är världens sämsta co-driver och kartläsare.

Jaha då är soffan såld, haha men jag har ju endå ingen kyl eller frys så varför inte bygga på misären lite :) Bertil är incheckad på Borgeby Stadshotell, blev lite ändrade planer. Inom kort kommer jag innehava stans underbaraste lägenhet i hopp om att mitt yttre kan slipa mitt inre en anning!

Nu ska vi fortsätta köra fel!

HEJ PÅ DIG!

Jaha nu sitter yoooogggeeee i i något träd och försöker krama ur sig ett respektabellt mjau, det går inte så bra och hon kommer förmodligen få vänta på nästa storm för att mot sin vilja blåsa ner. Bertil ska snart checka in på Kristianstads stadshotell. Han ska pör många på lite semester, en kudde med "Bertil" på och en vit morgonrock väntar. Kanske lite massage och ansiktsbehandling också. Jag kommer sakna Bertil, eller ja, något i den stilen iaf.

Underbart väder och jag kan inte låta bli att undra varför alla låser in sina åror till sina båtar och kedjar fast dom som om det vore Taitanic på finlandskryssning. Det gör det hela "att låna någons båt" nästintill omöjligt.

Helgen har bjudit på arbete och en något tvivelaktig utgång präglad av ett gäng fyllekajjor och sura vakter. Livet att försöka leva upp till att vara i svängarna tar på krafterna och jag kan inte låta bli att längta till någon ger mig en anledning och sitta hemma, trycka ett marabou och spela bingolotto.

"Furu och vita vitvaror är på väg tillbaka" (hahahahaha)

/Malle

Vissa korta, vissa långa. En del fula en del mindre fula. En del äckliga och en del fräscha. Det spelar ingen roll, vi är alla gjorda i samma mixer av samma ingredienser. Avsky, avund och list. Livet har skurit mig och jag sitter och ser på hur blodet sipprar och muskeln ger vika. Men snea ögon och vridet tankesätt ser jag på hur livet övermannade mig och jag ger upp. Jag fick en gång höra att jag mött min övermann, det har jag nog. Han eller hon som satte igång mixern och började producera liv.

Glöm allt jag någonsin sagt och låt mig leva med slutna ögon. Ingen mer sanning, snälla!

Människor är inget för mig.