Sisådär 16 timmars sömn, jepp like a new person! Behövde verkligen. Lika mycket som jag behöver 5 miljoner på kontot, lite mindre röv och större pattar. Lite mod att sticka upp en spade i röven på dem som förtjänar de och sätta min något mindre röv på ett plan till Florida. Satsa allt på spel vinna det 5 dubbla och bara leva gott till pengarna e slut, pattarna hänger och minnet börjar vekna. Då ska jag självdö.

Nej jag vill inte utbilda mig, skaffa ett svenssonjobb inom kommunen. Skaffa rätt summa barn och gifta mig med en medellång bilförsäljare. Inte idag.

You cant touch me today, sweet.

Dags att boka en biljett och skippa alla mejl, blogg och sms kontakt. Dags för äkta umgänge och jag behöver verkligen andas din luft. Samla nya krafter och bli av med gammalt. Jag behöver se på världen med våra ögon en stund. När?

One way - my highway.

Tjing feta och tunna, unga och gamla. /m 

....where is my mind?

Ja älskling, var är jag?

Kanske är det ålder, kanske bara av matthet men nu får det va nog. Jag orkar inte längre. Stopp, stilla, vila. Samma visa med vanliga människor som förvandlas till köttätande monster i skymningen. Hjälp. Jag drar mig ur. No more game. Jag saknar djuren, hästarna, Tyson. Livet. Det riktiga livet. Livet jag hade, livet jag vill ha. Jag är färdig med detta nu. Var är min oas av välmående. Bortblåst. Jag hade något så fint en gång, något jag ville bygga på och utveckla. Något jag ville göra till min våg att surfa på livet ut. Men något hände och min bräda gick itu. Havet slukade mig och jag kan inte andas. Jag drunknar i ett liv jag omedvetet valt. Eller valde jag? Valde något åt mig? Troligen inte. Men jag är redo att välja en annan väg nu, som bara jag väljer. Jag vet bara inte hur... jag vet inte hur...

Saknar a.

/m

Du behöver bara vara, för jag ser. Jag ser hur du håller imot bara för att inte gripas av innerlig panik. Jag ser hur du trycker tillbaka det uppenbara. Jag ser din rädsla för att släppa kontrollen som du endå känner glider ifrån dig eller kanske redan har glidit ifrån dig. Kanske går det på automotik att förneka så länge benen bär en. Kanske är det dumt, kanske ett måste. Kanske släpper allt när man en gång vågat släppa taget och ser att man faktiskt inte faller handlöst till marken och skulle man göra det finns där hundra sätt att resa sig på. Kanske är jag feg som blundar när du blundar, kanske borde jag rycka in som en rektor bland 70 snorungar. Men jag står sidan om och ser på, jag kommer aldrig gräva din grop, jag kommer inte kasta ner en repstege om du väl faller. Jag kommer inte tycka och tänka om ditt sätt att gå, falla eller springa. Men jag kommer finnas sidan om varenda levandes sekund...

Hur gör ni, små förvirrade människor som tappar greppet. Så långt är jag med, för det är inga svårigheter att halka på livet. Men sen, sen reser ni er upp fortare än jag hinner reflektera över att vara liggandes. Hur? Vad händer? Jag har rest mig. Men inte för att springa jorden runt eller för att börja på en självbiografi och hur jag vände och gick barfota ut ur helvetet för att äntra himmelriket utan brännsår. Jag reser mig för att jag vill inte dö liggandes. Jag reser mig för att kunna andas och åtminstone uppleva livet från vardagen. Utan toppar eller dalar. Ni rusade från den djupaste dalen till den högsta toppen, va ni verkligen längst ner? Är ni starkare? Är jag svag? 

Jag är åtmisntone nånstans. Kanske inte där, knappt här. Men nånstans. Det måste betyda något. Jag måste få det att betyda något. Jag måste styra mitt liv att betyda något. Jag måste styra menlösa händelser att betyda något. Menlösa människor måste beröra. Ribban läggs här.

Du kanske är fri och jag låst, i din värld. Men i min värld är det precis tvärtom, jag måste få det att betyda något. Jag måste få din värld att bli ditt beskymmer och min värld värd att leva i. 

Måndag.

Nu är jag där igen, längtar. Som ett barn efter polkagris men efteråt lär det bli som när ett barn som är allergisk mot polkagris har ätit en polkagrisfabrik. Suck. Men längtan äter upp allt förnuft och vetande om det som kommer va sen. Är de det vi kallar "fort och fel"? Kanske, men jag tar på mig det. Idag öser regnet och det är underbart. Jag älskar regn. Det ger mig en utmärkt anledning att va inne och borra ner min feta röv så långt ner i soffan så hålet efteråt aldrig går tillbaka. Lovely. Men först jobba ett par timmar med Betty, ska bli kul. Äntligen en arbetsplats med lite babbel och oändliga ideer bottnat med en chipspåse. (?) Om mina väggar vore av choklad idag skulle jag äta upp min lägenhet.

Inled mig i frestelse.

Vardagen rullar och gör mina röda byxor grå. Men vad gör det? Det är livet Malin, vardagen gör livet större delen av tiden. Inte träffat min andra hälft på ofantligt länge. Nästan så länge att jag glömt min skostorlek. Men ikväll ska taket åter lyftas, röran ska välkomnas och kaos ska råda. Underbart.

Fick ett påfrestande samtal idag som leder mig till total tveksamhet, beslutsångest och typisk Malin goes oklok situation. Ska jag satsa på något som var en av många drömmar för längesen eller ska jag tänke mer "Herr Nilsson, första pris i prickfri ekonomi stil". Vanligtvis hade jag redan suttit i en rostig volvo 740 lånad av en alkis på stan och ett släp med ett hjul på väg att hämta undret som sätter spiraler i mina cirklar. Livet utsätter en dagligen för rondeller, T-kors och fyrvägskorsnigar. Men så länge det inte är återvändsgränder ska håren på mina armar fortfarande ha förmågan att resa sig och en människa som snubblar på stan ska fortfarande få mig att gråta av skratt.

Må gott med och motmänniskor.

Tjo!

Japp jag ångrar mig. Min högsta önskan just nu är att jag kunde teleportera mig till en stuga i bergen snö, kyla och en öppen spis och betald semester på obestämd tid. Men så är inte fallet, befinner mig på jobbet och tar mina sista krafter att tillfredsställa en kärrings önskemål, med ett leende fixar jag och donar när jag egentligen bara vill skalla henne och åka hem. Men mitt jobb går ibland ut på att trycka undan utbrott och serva människor som får mig att ifrågasätta mänskligheten. Hela konceptet är lika vridet som när en flicka ska välja ut sin själsfrände bland 20 killar som snyggt står uppradade med frack. Jag måste undra hur pågarna redan vid första dagen självklart älskar flickan och gör allt för att be the last man standing. Kärlek eller tävlingsinstinkt?

Mitt jobb innehåller inget av de. jag hoppar gärna ner från receptionens obekväma stol och anser mig besegrad av kärringar i Brösarp men vem ska då betala min hyra?