Man får tusen erbjudande och möjligheter i livet. Det är omöjligt att hoppa på, utveckla och vinna alla. Ibland måste man kanske ge upp vad som finns i nuet för att på sikt uppleva bättre. Min personlighet driver mig oftast i nuet och gör mig oförmögen att hoppa över 1 år för att se vad för slags "nu" jag bör, vill och kanske borde vara i då. Negativt och positivt, ja precis som med allting annat. Jag har format och byggt upp ett nu med mer själar inblandade än min egen. Band knytna hårdare än sten. Det är en underbar känsla samtidigt som det hämmar mig. För visst, jag erkänner att min livssituation hämmar mig till att bygga höghus i Japan. Men den har samtidigt gett mig en mening och framförallt en början på en dröm som levt inom mig tillräckligt länge för att börja mögla. Det har aldrig varit brist på drömmar och ambitioner inom mig, snarare kraft, ork och vädledning att genomföra dom. Jag vet att det lyfter fler plan mot Japan och gör det inte det är det något jag just i detta nuet väljer att leva med.

Jag är inte redo att ge upp allt för något..

/m   

Livet är skrattretande och overkligt mitt i en rak och blottande verklighet. Ena dagen dansar Lisa på rosor och Sven gråter, andra dagen är Sven död och Lisa föder barn. Tredje dagen emigrerar Lisa till Polen och Sven återuppstår. För många gånger vill jag hoppa ner i en skokartong med ett marabou med världens minsta titthål och frossa i takt med att fnissa. Jag har sedan liten gett mig fan på att förstå precis allting, vissa dagar var jag helt säker på att jag hade receptet på fred och botemedlet för AIDS. Det är synd att jag inte lyckades bibehålla den naiva fasaden. Jag såg mig själv som herre på täppen och fan, det var tider där ingen trampa eller gick förbi utan att märka. Från Obamas helsyster till en något överviktig, destruktiv och uppgiven 23åring som vill leva sitt liv från en skokartong. Från att vilja vara världen till att vilja se världen genom ett minititthål. Skratta eller gråta? Jag vet inte. Apatisk och likgiltig vandrar jag på min redan målade väg, vägen som var till för någon med mål, ambitioner och lite pondus. Där vandrar jag nu men nävarna i fickorna på min sletna hoodtröja, mina mjukisbyxor hänger över mina skor och släpar i marken. Min utväxt lyser upp vägen och mina häftigaste framtidsplaner sträcker sig till lunch...

Ses vi igen, Malin?

/m