Vi blev som dem vi så länge har föraktat. Kanske är det en väg vi alla frestas mot, kanske måste vi alla dit för att bestämma oss för att återvända. Men jag kan inte låta bli att sakna minnena. Minnena som inte var på riktigt, varför fick jag inte ha dem? Varför skulle dem målas över med hat, besvikelse och sorg. Jag förstår inte. Kanske är det meningen att man inte ska förstå allt, inte ens hälften. Det är kanske meningen att vi ska vandra i dimman. Allt ska vara luddigt, förklaringar ska bara göra det mer komplicerat. Undanflykter ska förgöra och sanningen ska förstöra. Men herregud, ska vi bygga våra liv på något man kanske, tyckte sig se långt borta i dimman?

Nej jag ska skaffa mig rediga dimmljus och hitta min väg ut ur all smörja...

/m

Borde man rensa i sin omgivning och vara nära det och dem som ger en positiv energi eller borde man lära sig leva och andas med onda demoner? Ser himmelen likadan ut var man än befinner sig? Mår man bättre av att vara långt ifrån det man upplevt som obehagligt förut? Kan man lura sig till välbefinnande? Kan man tvinga sig själv att falla för någon? Kan man hindra sig själv för att falla för någon? Är det rätt att bo 60 mil ifrån sin soulmate? Är det rätt eller fel att tro på rätt och fel?

Snart kommer han hem :-)

/m

No light in this tunel..

Om någon skulle vilja vara jätte snäll och bygga ett par vingar, blåsa lite lätt under dem och ge mig känslan av att sväva. Bara en liten stund, jag är ledig på onsdag... någon?

Jag rider på en våg av förtvivlan, uppgivenhet, sorg och besvikelse. Ibland känns det som att jag skriker i en folkmassa utan att någon hör. Desperata försök att förklara och förstå. Förklara något inte ens jag förstår. Som att försöka hålla reda på en bunke A4a mitt i gudrun. Sortera i bokstavsordning och arkivera i pärmar. Men jag försöker, ser ni det? Jag vill så gärna. Något hämmar mig. I alla nyanser finns en stripa av grått. Kommer den att försvinna med tiden eller måste jag hitta ett sätt att försöka leva med den? Det är så svårt. Jag ensam ska reda upp något mina ögon inte klarar av att se. Med mina egna ord och handlingar möjliggör jag det för ---- att förgöra mig. Jag öppnar själv dörren mot min undergång, allt i välvilja om att reda upp något som aldrig borde ha ägt rum. Vi alla vet att det är omöjligt att spola tillbaka tiden, sagt och gjort annorlunda. Jag vill bekantas med tanken att jag är där jag är, gjort är gjort. Det som ligger bakom mig måste få stanna där. Jag vill vara trygg med tanken utan att behöva återuppleva den. Det är så svårt. Det går aldrig att fly från sig själv och ens agerande. Att leva jagad är något så påfrestande, jag känner det nu. Jag kämpar så, ser ni det? Jag gör allt för att hålla mig ståendes denna gången.

Men det är så svårt.. 

/a soilder in my own war.  

Till Malin från Malin

Japp. Du blev grundlurad. Kanske gjorde personen det med mening att krossa eller så bara föll det så naturligt och bara blev. Personen behövde kanske dig för att komma vidare, han använde dig under en tid för att hålla sig själv flytandes. Men det är dags att släppa det nu. Det är dags att sluta grubbla på varför. Det är dags att släppa taget om det som gjorde ont och bli kvitt smärtan. Det går inte att vara bitter hela livet. Du måste ta tag i dig själv, hitta din plats och ditt sätt. Det kommer alltid finnas människor som vill dra dig åt alla håll, det är då du måste vara stark. Det är då du måste ha modet att gå utanför vägen men styrkan att komma tillbaka. Du får inte bli liggandes i rännan. Du ska upp igen! Du kommer möta människor som är värda svett och tårar. Men vi måste komma överens och en sak först, han är inte det...

Finns det något bättre än att vara omgiven av dem som frestar till leende och skratt? Flickorna är på besök och jag känner hur vårkänslorna växer inuti. Bara deras närvaro ger mig ork och vilja att andas även i morgon. Ikväll är det bara vi. Underbart. Imorgon finns inte just nu. Idag är idag. Ikväll lever jag för flickorna. Dom som fyller mina lungor.

Även du finns med, som alltid.... <3

/m

Det är lite sorgligt men det är nog sånt man får lära sig att andas i takt med. Nu när jag väl är där ska jag nog stanna ett tag, försöka att inte låta något putta mig ur balans igen. Den här gången ska jag va stark, försöka iaf.

Snart kommer Anna jag ska be snällt om lite ny energi...

Sometimes you think everything is wrapped inside a diamond ring
Love just needs a witness and a little forgivness
And a halo of patience and a less sporadic pace and
I'm learning to be brave in my beautiful mistakes....

Kanske har vi hittat vår plats nu. Inte brevid varandra, inte mitt imot, inte bakom eller framför. Bara vår plats. Vi tillåter inte längre känslorna ta över. Vi tillåter inte längre oss själva att agera utifrån det man känner långt långt inuti. Kanske för att det inte betyder något, kanske för att vi vet vad konsekvenserna blir, kanske för att vi inte vet och inte orkar. Mycket är kanske, inget är säkert. Jag vill vara säker...

/m