Ibland känns livet som ett svart hål. Ett hål fullt med parasiter som gnager och iglar som suger blod. Omättade varelser som aldrig får nog. Hur man än gör blir aldrig något tillräckligt. Man springer aldrig fort nog, man lagar aldrig tillräckligt med mat. Man ägnat natt och dag att bestiga berg men kommer aldrig till en topp hög nog. Jag blir matt och sliten. Jag åldras ett år om dagen. Min ork tryter och min vilja sågas. Jag försöker hitta ett sätt att vara, hitta ett sätt att trivas. Här och nu. Någon tanke slutförs aldrig. Någon väg tar aldrig slut. Man springer och springer, orken minimeras men verkar aldrig ta slut. Man segar för att överleva sista språnget. Men när man en dag landar i en famn att vila i hur ska man ha ork, vilja och energi att bibehålla och njuta? Jag vill vila nu och leva sen. Med dig. Mitt inre ber mig om något omöjligt. Jag ska ändras för att passa in i den mall du vill att jag eller någon ska vara i. Hur öppnar jag dina ögon och förklarar att den mall är något bortom all verklighet. Hur öppnar jag mina egna ögon för att se hur du alltid kommer leva i din egna illustrerade verklighet. Tvivel. 

Jag märker att mitt beteende fortfarande berör någonstans, på något sätt.

Honey.

Vad får oss att tvivla på dom mest stabila broarna och vandra över dom med mögliga plankor? Vad fick mig att klättra upp på en kreation gjord av trä mitt i Balsbysjön, den tippade lite fint och Malin plums i. Säkert minusgrader i vattnet, låg is på sina ställen där ja.

Kneän bor på stan!

Tvivelaktiga beslut även denna weekend så att säga.

/någon utan hjärnceller

Är det naturligt att leva, fela och sen dö? Hur kan en död kropp helt livlös ha innehållit så mycket svett och tårar. Hur är det möjligt? Hur kan vi vara så bekymmelselösa som döda och helt vridna och orealistiska vid liv? Finns säkert en logisk förklaring på det kanske.

Gavin DeGraw - Jealous Guy

Tänk vad vissa människor kräver lite? Så lite som kan göra vissas dag. Tänk en hund blir ju apglad för ett ben, blondinbella skulle kunna styra upp fest när hon köpt ny mascara, ett barn gråter av lycka för en godispåse, en mobbad blir jätte glad när frågan om att deltaga i kampsång kommer på tal. Jag då? Vad gör min dag. Eller... Vad gör din dag?

Såja. Nyklippt vad det här ja.. Ekonomin räckte till att vännens syrra fick ta gräsklipparen och köra över mig, jag låg på grusplanen för att det skulle bli lite taggigt. Fint det! Tack Lillkidi! I utbyte fick jag med livet som insats försöka tämja deras förstoppade kalv, suraste tjärringkalvafan jag varit med om. Men jag ska inte klandra henne, man kan inte älska alla. Varför älska någon över huvud taget?

Nej om jag skulle ta sista kronan och lägga på något som kan lagras på röven, sidorna och låren...... marabou någon?

 So long suckers!

Vad är det som gör att vi trånar, längtar och nästan behöver närhet och vad vi kallar kärlek. Vi är beroende av kontakt, att ha någon nära som vidgar ens lungor och lyser upp vår blick. Men hur många gör det på riktigt och hur många vill vi så gärna att dem ska göra det så vi till slut inbillar oss att dem faktiskt gör det? 

Människan är ett flockdjur, visst. Men mycket har hänt sen vi var apor som parade sig under säsong. Vi utvecklar samhället och lyfter fram självständigheten. Just för att kapa allt beroende, men vi kommer aldrig ifrån att samhället faktiskt upphör när vi inte längre behöver varandra. Samtidigt som all media trycker på om att två starka ben och eget sinne är a och o ska vi göra allt, allt för att finna ro i att vara två. Tillsammans ska två människor bygga ett liv och skapa nya liv som vi senare ska lära samma sak, förvirrande? kanske.   

Det finns ju överallt. Dejtingsidor om hur just du finner din like, din andra hälft som vi i samhället kämpar så för att lyfta fram att han/hon inte behövs. Är det så att man ska hitta en balans att leva med någon utan att behöva varandra? Vad är då tjusningen? Att utåt ha en villa, välutbildad man som ger fina avkommor och långa led av egna företagare samtidigt som du själv ska göra karriär. 

Hur som helst när allt kommer omkring är vi alla små någon gång. Vi alla behöver någon som ibland hjälper en att komma upp på morgonen, som övertygar en om att man faktiskt är vacker även på slutet av dagen. Någon som kan ta emot det man vill ge, och vågar ge och lagra inuti dig...

Vi måste ifrågasätta våra sätt att leva och synen vi har på varandra.. 

"Vi står längst upp på Mount Everest, jag ber dig blunda och ta min hand. Hoppa med mig, lita på att ödet fångar oss och låter oss leva tillsammans. Kanske kraschar vi på vars en ände av berget, och vi tvingas gå vår egen väg på ostadiga ben. Men kanske landar vi tillsammans och inser att rädslan över att hoppa var värd de"

Behöver jag idag vara tacksam över att jag hoppade när du stod kvar?

/m

Idag är vi möra och trötta av bra uttröttning. Vad i helvete nu det ska va. Jag förstår inte var dem extra 13 kilona kommer ifrån eller den lama humorn, den trånga synsättet eller den ironiska synen på livet. Måste vara grannen jag inte sett sen jag flytta in vintern -06. Vem annars lixom?

Har ni någon gång kännt er som en bisonoxe som försökt amma en hamstermamma?

Imorgon ska jag lyssna på en datatant som ägnar sitt liv åt att ordna upp andras ekonomi, dömma ut och dömma in. Hon kommer vara gravallvarlig och förklara vilken kris vi befinner oss i, allt jag vill ha är ett nytt kök? Kom igen, vinden lägger sig inte rätt på många andra ställen just nu så kom igen. Bara ett kök med en jävla ismaskin tack..

Jag har båten nu, fort ge mig ett hav!!

/malin & bertil

Jag hatar dig för allt du inte är. Jag hatar dig för allt du borde va. Jag hatar dig för allt jag trodde du va. Jag hatar dig för att du vägrar lämna min kropp när allt jag gör är att hata och förpesta varenda tanke där du, din lukt, ditt namn eller din närhet finns med. Som en pestsmittad älgkalv springer jag runt på stans argaste bondens grusplan med en hagelbössa nafsandes i röven. Det är mycket svart, mycket hat och rörigt. varför?

Jo för att allt var väldigt vackert, välformat och fint en gång. Du förvandlades till en duva på väg mot Hawai på en tisdag och jag... jag är en pestsmittad älgkalv som barnen kastar sten på. Rättvisa? Förmodligen.   

Bästa vänner är det mest ironiska och underbaraste som finns. Vad man än gjort, på vilket sätt eller på vilken plats. Tillsammans lyckas man vända varenda situation till att jag har rätt. Haha. Det finns alltid en vinkel någonstans som gör att från våra ögon har vi agerat och utfärdat allt helt korrekt. Skulle vi upptäcka något fel då är det pga dåligt väder.

Tack!

Puss