Jag svävar, lever och andas välmående. Själen har splittras för att spridas som stoft över alla onda och ömma punkter som finns inuti. Jag behöver ingen som talar om för mig att verkligheten ser annorlunda ut och att den kommer när jag minst anar det och kapar mina ben. Jag vet att den dagen kommer, jag går inte och väntar på den. Jag samlar styrka och mod att bygga träben och fortsätta andas när mina ben väl har avlägsnat. Men visst är jag rädd, en rädsla går hand i hand med mina andetag. Jag har stor respekt för känslan som kan överumpla oss alla. Vi kommer aldrig kunna gå runt, över eller förbi. Men vi kan hitta sätt att ta oss igenom..

Jag har slutat andas din luft.

Regnet duggar lite lätt, jag kämpar som om varje skund är avgörande och mäts i styrka. Stolparna ska ner om det så är min sista ansträngning i livet. Allt för att hästarna ska få en 3 m större hage. Jag känner mig lite som en piga på 1600-talet som gör allt för att klara dagen. Ida springer runt i huset med en vas i taget för att hitta just den exakta position så ögonen inte svider varje gång hon går förbi. Stundtals vill jag nypa mig i armen för att se om jag drömmer. Sen jag var liten har jag drömt, ritat, byggt med böcker och barbiehästar. Allt skulle föreställa min gård. Självklart visste jag inte då hur mycket jobb, svett och tårar som skulle ligga bakom. Men för varje sekund jag trott att livet skulle sluka mig så är det äntligen värt det. Jag älskar att rulla in på gården och se mina hästar gå och beta i hagen, plötsligt gör det inget att pannan tar sitt liv varje jämn vecka, att strömmen just nu har gått i 340 hushåll i vår kommun, att hagarna är skeva, att huset är en enda röra. För studerna på kvällarna, i stallet med mys och massa kel väger tyngre än eons alla strömavbrott tillsammans.

Jag hoppas och håller mina tummar så hårt att dem nästan går av att denna drömmen varar längre än mitt halvdanna nybyggda staket.

/m