Jag lägger all min tid, energi och ekonomisk åtkomst på vad som finns runtomkring mig just i detta nuet. Om det är verklighetsbaserat eller en välmålad illusion kan jag inte svara på men själen ler mot mig och pumpar mer och mer vilja i min något överviktiga kropp varje dag. Idèerna flödar och min framtid tycks ha väntom och faktiskt blivit värd en skrift på papper. Men framtid är det mest luddiga tankebegreppet, jag hatar framtid, jag hatar planer. De få gånger jag så fint strukturerat upp hur min närmsta tid ska förvandlas så har det i nästa drag suddats bort med världens största radergummi. Så det blir inte av med någon framförhållning i detta kapitlet heller. Det går fort och kanske blir det fel men jag kommer aldrig ångra att jag sadlade om från kung i baren till skitig bonde i Tosteberga. Jag kan inte låta bli att stelna av beundran över människans ombytlighet. Tänk att så många vägar kan verka rätt, jag blir förvånad över hur många stenmurar ens huvud klarar av att springa in i.

Jag är ingenstans, jag är inte på väg någonstans, jag är inte påväg att svänga och jag blickar inte framåt. Vägen bakom är obefintlig och jag har inget att färdas på eller någon att färdas med. Jag är stoft i livets cirkel, men någonstans djupt inuti eller långt borta är jag påväg mot ingenstans....

/m