Ibland önskar jag att jag var en indian från förr som kunde finna svar i vinden och välmående i örter, oberoende av tid och ridandes mot månen. Sanningen är att jag mer känner mig som en förkyld pingvin, vilse på Island. Julen är på ingång och dränker varenda själ i ekonomisk press, familjelycka, kärlek och ensamhet. Oförmögen att välja känsla att dränkas i gör vi alla vad vi kan för att inte drabbas av total förvirring. Jag tror jag dränks av en blandning av allt. Det är rätt genomgående att alla känslor som når min något överviktiga kropp körs i en mixer innan det är dags att infektera mitt pannben. På något sätt är det behagligt att leva i en känslomässig röra, det går inte att sortera eller bearbeta. Allt blandas, en del åker ut i tårna, en del andas ut lika fort som det andas in.

Jag anar spår av saknad, lycka, förtvivlan, oro och längtan.

Jag ser inte fram emot Julen. Det är bara ännu en milstolpe att passera innan det är dags att börja längta, planera och oroa sig över nästa. För tillfället har jag gett upp tanken om att färdas på en välplanerad asfalterad livsväg.

Jag är en indian och rider mot månen...

/m

Jag är stark nog att avstå när utgångspunkten är obefintlig, men om du banar upp en landningsbana kommer mina ben att svika mig och sinnet förvirra mig. Ja anar oråd oavsett vems händer våra öden börjar växa i..