Jag kommer ofta på mig själv att rusa in i saker. Kanske är det så jag är eller så jag blivit. Efter att min idè som var så vacker och välformad från början har fallerat och blivit världens tyngsta lase jag tvingas släpa på så kan jag inte låta bli att undra över varför jag inte ställer mig frågan om det var värt de? Jag rynkar lite på näsan och springer iväg mot nästa vägg att slå huvudet i. Livet går i vågor. Vågor av lycka, sorg, förtvivlan, glädje, uppgivenhet, längtan, saknad. Men det är svårt att hitta en balans, jag tror man behöver lite av varje. En människa behöver kanske hata för att kunna älska? Man behöver kanske känna förlust för att kunna sakna. Man behöver kanske vetskapen om att allt en dag kan glida ur händerna mitt framför ögonen på en för att uppskatta och hålla kvar vid det som verkligen betyder något. Men säg mig, måste man en dag bli åskådare inför sitt eget liv för att förstå vilka bitar som lyfter och vilka som tynger? 

Jag har sett en minimal yta av världen. Kommer det dyka upp någon som får mig att se den ytan i en annan nyans, eller kommer jag vakna en dag o träden är lila? Eller måste jag ge mig iväg för att fylla mina lungor med ny luft.. för visst behöver dom de?

/m