Ännu en dag av vakna-jobb-hem-stallet-äta-sova... Hur många ska man gå igenom innan man är färdig? Jag blir bara så trött när jag ser alla springa runt och handla på rean, sätta i ny färg hos frissan, fika med kamraterna och prata om deras språkresor. Är jag onormal som inte har ambitioner om att spränga spargrisen och åka till Thailand och förmodligen dränkas av en våg eller åka till Afrika, se hur vi har katogriserat vissa människor och dömt dem att vara utan mat och vatten. Komma hem med 400 bilder och i värsta fall AIDS. Är jag negativ? Bitter? Eller väljer jag bara ett annat sätt att leva.

Jag hade ambitioner en gång tror jag. En drivkraft som ständigt drog mig mot nya mål. Ung och naiv. Jag har insett idag att människor är skapta att aldrig vara nöjda, det är det som driver oss framåt var det någon som sa. Men jag kan inte låta bli att undra hur han jobbar då? För om vi ständigt ska kämpa för att bli nöjda och endå aldrig uppnå tillfredsställelse, vad blir då belöningen? Hemmakväll med gubben som förmodligen nätdejtar tonåringar, eller lite extra godis i lördagspåsen. Kanske en bingolott på söndagen. Varför inte en trisslott till fredagssteken? Är det vad vi människor räknar som vila och tillfredsställelse.

Jag önskar så att världen såg annorlunda ut. Jag önskar vi vore mer som djur. Att relationen en äkta djurvän har med sitt djur, den relationen skulle gå att skapa oss människor emellan. En vilkorslös kärlek, där man fick vara så som vi är skapta. Bete sig så som man faktiskt har ägnat sina 22 år att forma sig till. Att det skrämmande sanningen om det som finns inuti inte var läskig för någon. Att man vågade älska någon för alla deras fel och brister, eller om inte för så för att man vågade visa dem.

Jag tror jag stod beredd att älska någon vilkorslöst, eller åtmistone ville jag det. Men jag insåg sen att det är omöjligt älska på ett håll. Äkta kärlek möter varandra halvvägs.  

Just nu går all min kärlek till Bertil <3

/m