Min fina illusion som jag så fint har i huvudet, förstör inte den. Låt mig få ha den, låt mig få vila på den ibland. Låt mig få vrida på verkligheten om så bara för en stund. Låt mig få tro att jag andas på riktigt. Låt mig...

Vilat med Bertil hela dan, nu har han vaknat och är på korståg genom lägenheten för att hitta något att hänga sig i, bita på eller i bästa fall välta ner och förstöra. Men hur ska jag kunna ta det ifrån honom, instängd på en pytteliten bostadsyta hela dagarna. Han ska få ha kvar sin hobby :-) fast nu sprang han iväg med sin vattenskål, där går kanske gränsen. Eller?

Jenny med sin nya kärlek på besök ikväll - mycket trevligt!

so long suckers

/m

..hur är det möjligt? Hur kan en person gå från att vara en viktig och avgörande del av ens liv till att helt plötsligt vara en av dem som bor en bit bort. En av dem man ibland ser på stan, ute eller på willys. Var det såhär man fick lära sig att livet fungerade. Jag undrar så, om tio personer står enade i en åsikt och en person står ensam och försöker hitta motargument. Är det då givet att den stora skaran har rätt? När det kommer till känslor och agerande baserat på känslor, finns det då något rätt eller fel? Ska saker och ting analyseras in i minsta detalj, borde jag ringa eller inte. Är det fel och fråga om vi ska träffas osv... Känslor borde vara det enklaste som finns. Antingen drar det dig åt höger eller vänster, det är bara att hänga med. Tjusningen är nog att det inte finns något som är till 100 % rätt. Just nu går jag på att leva för stunden, jag vill inte basera mitt agerande nu på hur det kommer att se ut eller kännas i morgon. Fort och fel? Kanske. Men jag känner mer ånger av att inte fått leva ut det jag känner just nu, i denna sekunden, än att ligga och grubbla på vad som skulle hänt om jag faktiskt vågat..

Jag är beredd att offra ett par dagar i ånger, sorg, bitterhet och saknad för att få känna 500 % lycka i 30 sec... nu....

Don`t play a game based on no rules...

/honey