Inget varar för evigt, det har vi ju alla lärt oss. Det går att vända på klacken när som helst och ge sig av. Inget jobb, ingen lägenhet, pojk/flickvän, umgänge eller bästa vän håller dig fast vid en punkt till 100 %. Ja menar, människor lämnar ju sina barn i rännstenen nuförtiden. Men sen e vi där igen med rädslan för att lämna, rädslan inför förändring. Släppa allt som känns tryggt och utelämna sig själv till världen. Jag önskar jag hade mod att packa en lite bag sätta mig på random tåg och bara åka. Släppa allt som anses vara lyx idag, jobb, bil, hem, hobby, socialt liv osv. Tänk att lämna allt för inget. Befriande eller ångestframkallande? Enligt min egna studie jag fört genom mitt liv så dem personerna som har mest mår sämst...

Så, vem vill ha allt jag äger?

/m 

When the spark has gone, and the candles are out
When the song is done and there's no more sound
Whispers turn to yellin and I'm thinkin...

How did we get so mean?
How do we just move on?
How do you feel in the morning when it comes and everything's undone?
Is it cause we wanna be free? Well that's not me
Normally I'm so strong
I just can't wake up on the floor like a thousand times before
Knowing that forever won't be...

Har ni någon gång önskat att Usama Bin Laden stod med en K-pist mot er tinning o frågade ut er om personliga saker inte ens ni själva vet svaret på? På sitt eget språk dessutom. Ovetandes och oförstående skulle ni pressas tills ni blödde ut öronen. Knäna skulle ge vika och benen skulle vägra stå. Ni skulle få känna känsla av att balansera på en skör tråd med livet som insats. Då om någon gång skulle ens livsglädje visa sig, hur gärna vill du leva?

Jag återkommer i frågan.

Är det okej att vissa dagar behöva en paus, en paus på riktigt. En stund att försvinna bort och förlora greppet om man är på jorden eller i himmelen. Eller är det meningen att man ska bita ihop i varje situation. Visst, du får gärna gråta en skvätt. Bli tröstad och ompysslad en dag eller två. Men du ska alltid stå på benen. Du ska vila på dina egna axlar och aldrig förvänta dig en uppblåst jättemadrass när du hoppar från höghus. När man var 18 visste man så lite om livet, man tog steget ut och lämnade den tryggheten ens föräldrar kämpat hela livet med att bygga. Man trodde sig ha en egen trygghet på insidan. Två starka ben som skulle ta en jorden runt på en cykel om man så ville. Går det att falla tillbaka och komma igen lika stark?

En själv kommer nog alltid vara ens största fiende. Ingen kan krossa en så som en själv. Att tappa tron på sitt eget sätt, agerande och vilja är som att sluta andas. Så länge man går utanför dörren varje dag måste man nog vara beredd på en förändring. Förändring. Hur skulle det vara om man stannade upp i en förändring någon gång och försöker bli stabil i den innan man gav sig iväg och letade efter nya....

Wrap me in a bolt of lightning,
Send me on my way still smiling.
Maybe that's the way I should go,
Straight into the mouth of the unknown...

/m