För första gången på länge känner jag en längtan om att få komma ut. Ut och ur denna mörka trångsynta värld. Jag vill tro att det finns större, bättre, finare färger än dem mina ögon varje dag läser av.

En vacker dag ska jag få allt det där som så länge varit utom räckhåll. Jag ska se allt det jag bad om. Jag ska göra allt. På mina två egna friska, starka ben.

När allt faller, för det kommer det att göra en dag, då ska jag lägga mig rak lång på golvet med armarna rakt ut med Bertil vid min sida och andas tills allt känns lättare.

I morgon är ingen bra dag, imorgonkväll vill jag ligga hemma i min säng och gråta med Bertil. Vakna på måndag morgon och inse att det inte hjälper att gråta eller skrika...

jag ska andas.... with or without you....

/m.