..hur är det möjligt? Hur kan en person gå från att vara en viktig och avgörande del av ens liv till att helt plötsligt vara en av dem som bor en bit bort. En av dem man ibland ser på stan, ute eller på willys. Var det såhär man fick lära sig att livet fungerade. Jag undrar så, om tio personer står enade i en åsikt och en person står ensam och försöker hitta motargument. Är det då givet att den stora skaran har rätt? När det kommer till känslor och agerande baserat på känslor, finns det då något rätt eller fel? Ska saker och ting analyseras in i minsta detalj, borde jag ringa eller inte. Är det fel och fråga om vi ska träffas osv... Känslor borde vara det enklaste som finns. Antingen drar det dig åt höger eller vänster, det är bara att hänga med. Tjusningen är nog att det inte finns något som är till 100 % rätt. Just nu går jag på att leva för stunden, jag vill inte basera mitt agerande nu på hur det kommer att se ut eller kännas i morgon. Fort och fel? Kanske. Men jag känner mer ånger av att inte fått leva ut det jag känner just nu, i denna sekunden, än att ligga och grubbla på vad som skulle hänt om jag faktiskt vågat..

Jag är beredd att offra ett par dagar i ånger, sorg, bitterhet och saknad för att få känna 500 % lycka i 30 sec... nu....

Don`t play a game based on no rules...

/honey

Please god, let me die before her

Give me a chance to see her

Give me a chance to protect her

Give me a chance to guide her

Give me a chance to do all that from heaven..

Idag lever Honey, Malin gör allt för att dränka henne! Envis jävel.

/m

Ännu en dag av vakna-jobb-hem-stallet-äta-sova... Hur många ska man gå igenom innan man är färdig? Jag blir bara så trött när jag ser alla springa runt och handla på rean, sätta i ny färg hos frissan, fika med kamraterna och prata om deras språkresor. Är jag onormal som inte har ambitioner om att spränga spargrisen och åka till Thailand och förmodligen dränkas av en våg eller åka till Afrika, se hur vi har katogriserat vissa människor och dömt dem att vara utan mat och vatten. Komma hem med 400 bilder och i värsta fall AIDS. Är jag negativ? Bitter? Eller väljer jag bara ett annat sätt att leva.

Jag hade ambitioner en gång tror jag. En drivkraft som ständigt drog mig mot nya mål. Ung och naiv. Jag har insett idag att människor är skapta att aldrig vara nöjda, det är det som driver oss framåt var det någon som sa. Men jag kan inte låta bli att undra hur han jobbar då? För om vi ständigt ska kämpa för att bli nöjda och endå aldrig uppnå tillfredsställelse, vad blir då belöningen? Hemmakväll med gubben som förmodligen nätdejtar tonåringar, eller lite extra godis i lördagspåsen. Kanske en bingolott på söndagen. Varför inte en trisslott till fredagssteken? Är det vad vi människor räknar som vila och tillfredsställelse.

Jag önskar så att världen såg annorlunda ut. Jag önskar vi vore mer som djur. Att relationen en äkta djurvän har med sitt djur, den relationen skulle gå att skapa oss människor emellan. En vilkorslös kärlek, där man fick vara så som vi är skapta. Bete sig så som man faktiskt har ägnat sina 22 år att forma sig till. Att det skrämmande sanningen om det som finns inuti inte var läskig för någon. Att man vågade älska någon för alla deras fel och brister, eller om inte för så för att man vågade visa dem.

Jag tror jag stod beredd att älska någon vilkorslöst, eller åtmistone ville jag det. Men jag insåg sen att det är omöjligt älska på ett håll. Äkta kärlek möter varandra halvvägs.  

Just nu går all min kärlek till Bertil <3

/m

Jag kommer ofta på mig själv att rusa in i saker. Kanske är det så jag är eller så jag blivit. Efter att min idè som var så vacker och välformad från början har fallerat och blivit världens tyngsta lase jag tvingas släpa på så kan jag inte låta bli att undra över varför jag inte ställer mig frågan om det var värt de? Jag rynkar lite på näsan och springer iväg mot nästa vägg att slå huvudet i. Livet går i vågor. Vågor av lycka, sorg, förtvivlan, glädje, uppgivenhet, längtan, saknad. Men det är svårt att hitta en balans, jag tror man behöver lite av varje. En människa behöver kanske hata för att kunna älska? Man behöver kanske känna förlust för att kunna sakna. Man behöver kanske vetskapen om att allt en dag kan glida ur händerna mitt framför ögonen på en för att uppskatta och hålla kvar vid det som verkligen betyder något. Men säg mig, måste man en dag bli åskådare inför sitt eget liv för att förstå vilka bitar som lyfter och vilka som tynger? 

Jag har sett en minimal yta av världen. Kommer det dyka upp någon som får mig att se den ytan i en annan nyans, eller kommer jag vakna en dag o träden är lila? Eller måste jag ge mig iväg för att fylla mina lungor med ny luft.. för visst behöver dom de?

/m