Jag skulle aldrig förlåta dig om du en dag förändrades och gjorde plats för mig igen. Aldrig. Detta är inte min dröm, detta har aldrig varit min dröm. Men kanske om jag börjar sätta vackra ord på något färglöst så kanske det börja lysa en dag. Det är nog så man får göra vissa tider i livet, kanske till och med med människor. Det går inte att tycka och tänka och stå upp för varje ord. Det hör nog till att vekna i svar, vända bort blicken och inte mena varenda ord. Att gå på en minimal magkänsla som knappt märks. Få människor i omgivningen och tro att detta är något fantastiskt. Det går inte att se klart varje dag, det går inte göra sitt bästa på varje arbetsdag. Det går inte att alltid tala sanning, det går inte att ställa upp för andra alltid. Det går inte att ha rumsrena tankar om alla. Det går inte leva som man vill, borde och kanske tror man en dag kommer göra.

Vi måste lära oss att sätta färg på våra misstag, låta dem vara en del av våra liv och inte samla allt i en ryggsäck som förr eller senare blir för tung att bära...

Jag förstår ibland inte hur vi människor fungerar. Hur är det möjligt att analysera varenda mening och handling. Hur är det möjligt att dömma flickan bakom kassan för att hon ser menlös ut? eller hur kan vi hacka och svära över tanten som kör i 30 km/h på en 50 väg... i deras värld gör dom juh helt rätt! Tanten kanske körde på ett rådjur dagen innan och bara ville vara säker, flickans morfar kanske gick bort veckan innan. Vad vet vi. Endå kan vi kommentera och titta snett. Kanske är det ett inre behov att upptäcka andras fel och brister så vi själva kan känna oss mer som hemma.

Varför vill jag inte plugga? Varför vill jag inte resa? Varför vill jag inte köpa nya kläder? Varför vill jag inte laga god mat? Vem tog all min vilja..

Bertil <3

/m