En va guldklimparna i mitt liv är i livskris. Jag står på perrongen med mina rangliga ben, dallriga armar och tar emot henne för att med mitt halvdanna liv försöka höja hennes. Go malle! Jag o Bertil ska visa henne lite konster det kanske kan få henne att le om så bara för en stund...

Bara jobba hela helgen, rätt skönt faktiskt.

Var e du? Jag tyckte jag hörde dig andas precis. Nästan som om du vore precis bakom mig. Jag vågade aldrig vända mig om för att se efter, det kanske betyder något? Nöjer jag mig att veta att du andas? Nej för du andas inte längre med mig. För mig har du en plats, den kommer att ersättas hur lite eller mycket jag än vill det. Hur som helst så tyckte jag att jag hörde dig andas.. men jag vände mig inte om.

/m