Menlösa, färglösa, obetydliga. Ja det är vi alla. Brickor i ett enormt monopol. Vi köper, slår ut, vinner, förlorar, säljer våra hus och oss själva, köper varandra och får böter. Jag beundrar er som hittar tjusningen i det.. 

Vi blev som dem vi så länge har föraktat. Kanske är det en väg vi alla frestas mot, kanske måste vi alla dit för att bestämma oss för att återvända. Men jag kan inte låta bli att sakna minnena. Minnena som inte var på riktigt, varför fick jag inte ha dem? Varför skulle dem målas över med hat, besvikelse och sorg. Jag förstår inte. Kanske är det meningen att man inte ska förstå allt, inte ens hälften. Det är kanske meningen att vi ska vandra i dimman. Allt ska vara luddigt, förklaringar ska bara göra det mer komplicerat. Undanflykter ska förgöra och sanningen ska förstöra. Men herregud, ska vi bygga våra liv på något man kanske, tyckte sig se långt borta i dimman?

Nej jag ska skaffa mig rediga dimmljus och hitta min väg ut ur all smörja...

/m