Det värsta jag vet är att se tillbaka och ångra något, jag vill så gärna kunna lita på att känslan jag hade just då drev mig dit jag är idag med eller utan hinder på vägen. Men för första gången i mitt liv känner jag ånger, det finns något jag önskar jag kunde få ogjort. Jag önskar att jag lyssnade mer på dom få hintar min kropp gav mig. Men allt var då och det har drivit mig dit jag är idag. Vill jag vara här? Det är så svårt när handlingar och upplevelser driver en till en punkt långt borta från där man siktade från början. Som att köpa en biljett till Thailand och flyga i 124 timmar för att landa i Polen. Vilse i ett främmande land utan en karta och inte en skylt så långt ögat kan nå och det enda jag hör är förklaringar på ett främmande språk. Var ligger närmaste flygplats?

Människor träder in i ens liv för att i nästa sekund vara borta. Vissa lämnar djupa spår och en del passerar som ett halruttet löv på trottoaren. Men vi vänjer oss, vi vänjer oss vid att förlora saker dagligen. Visst att en del är svårare att släppa än vissa men i slutändan står (nästan) alla på sina egna ben. Dem människor som vägrar släppa taget om saker kommer inte ett steg vidare i livet. Någon gång måste man nog få stå still och vilja tillbaka men hur man än vänder och vrider på de tvingas man till slut framåt för att överleva. Vill man framåt? Går det att återvända? Vad mår vi bäst av? Dom som lever hela livet utan att ha förlorat någon eller något, dom som inte saknar eller ibland kan se tillbaka och vilja dit, dom människorna är livets stora förlorare. För utan att ha förlorat kan man inte ha vunnit någon / något från början..

Where is my highway...?

/m