Ibland har nog människor en tendens att dras till det man vet kommer stupa. Man skaffar vänner man vet inte är äkta, man går ut med killar man vet kommer svika, svina och gå. Kanske för att man är rädd för att själv vilja och hoppas. Hoppas på något som en dag kommer ryckas ifrån en. Man vet ju med all säkerhet att inget varar för evigt och att alla ljuger. Eller? Det är knivigt att veta hur man vänder alla negativa upplevelse sen innan till något positivt. Man borde vara klok nog att känna efter och veta vilken väg som borde vara stängd, men nejdå då rammar vi grinden och fortsätter som en blind räv med rabies. Jag måste kalla det att ge upp. Ge upp tanken om att det finns bättre, finare och dom som är värda det. Vet vi om att vi kör oss själv mot mörkare tankar och snea vägar? Förmodligen gör vi det. Men vi blir handlingsförlamade. Som en åskådare på en hockeymatch står vi med plakat och hejarramsor och hejar oss själva mot undergång. När vi borde vara dem sista som skulle svika. Hur vänder man en nit till något bra? Hur hittar man självkänslan någon en gång tog ifrån en? Har vi haft den från början? Eller växer vi för stunden när någon håller ens hand på stan? Behöver vi någon annan för att må bra? Behöver vi verkligen någon annan för att bekräfta vår existens? Varför betyder det inte lika mycket om vi själva skulle se oss i spegeln och lägga en kommentar om hur fantastiska vi är?

Men det där ruset. Ruset du får av någon. Någon som ger dig något. Något du tror inte finns någon annanstans. Det finns runt om oss hela tiden. Vi lever med skygglappar och ser bara en väg. En väg någon för längesedan visade. Han/hon avek och föreslog att du skulle göra desamma men vi fortsätter vår väg, ensam. Det var ju en väg för två. Men se dig om och du ska märka att du är ensam. Ingen kan fylla det tommrummet. Den enda lösningen jag kommer på är, avik. Våga se mer, våga känna rus av annan sort. Våga se mer än va du gör idag. Ingen säger att det är lätt, men vad har du att förlora?

Våga satsa för att förlora.

/m

Visst gör det. Med en gnutta oro och avvikelser så njuter jag. Solen skiner även inuti idag. Jag lever på det, jag tar extra andetag för att känna mig extra levande. Kanske är det inte på riktigt, kanske kommer det ta slut här, kanske kommer det en fortsättning. Huvudsaken är att jag kan leva på de idag. Jag kan andas och njuta, idag. Det har också fått mig att inse att jag är något handikappad i det normala livet. Synen utåt från en normal, oberusad tanke. En fantasi inom rimliga gränser. En känsla så städad känns så långt iväg men den är här, hur fan ska jag förvalta den? Hur ska jag bygga på den? Är detta det första omisära min kropp fått ta på väldigt lång tid? Förmodligen. Att få rusa inom rimliga gränser. Att få andas och leva utan att behöva ta något oersättligt från min egen energi. 

Ta kontrollen ifrån mig utan att ta den själv.

/m