Det är borta. Det finns inte. Tankarna är inte här. Människor som en gång satt hårdare i huvudet än bultarna på mina vinterdäck är borta. Vadå, ligger det andra människor och upplevelse ovanpå? Eller dom e bara borta. Fungerar vi så? Ja vi gör nog de. Det är nog vår försvarshandling. Vi måste släppa den som varit för att våga framåt. Det är bara så. Och jag kan just i denna sekund inte komma på en skönare känsla. Det är som att ett tryck har lättat från mina axlar. Jag säger inte att det var just såhär jag ville det skulle sluta, men det blir sällan det. Livet och fört mig hit. Det går inte att styra allt, hur mycket man än vill det. För när det är andra människor inblandade kan det sluta precis hur som helst. Jag menar människor blir juh homo över en natt, mördare på ett kick, alkolister en vanlig tisdag, med barn av en äcklig goja, vem säger att känslor man får våren -05 ska sitta kvar lika starka vintern -09? Juste ingen. Ingen är garanterad imorgon. Allt är inbildning, vi målar upp en bild om hur vi idag vill ha det om 3 år, med vilka människor, i vilket hus osv. Det är drömmar, inte verklighet. Stor skillnad. Tappa aldrig det begreppet. Drömmar kan krossas av en synål. Verkligheten är hänsynslös och går aldrig att ändra.

Här har du en förfallen lgh och en cp skadad katt, ett par vänner och ett jobb - förvalta det Malin...

SKA BLI!

/m