När jag var yngre, naiv och hade världens största tro om att jag var gjord av granit bad jag Gud om en sak.

- Sätt aldrig skygglappar på mig. Låt mig leva utan filter, visa mig lycka och olycka. Sortera aldrig för att skydda mig.

Om det var Gud eller mitt eget val vet jag inte men jag fick se mer än någonsin. Jag blottade min själv för världen i gengäld mot att få se. Se och känna utan försvar. Som en svamp i regnet sög jag åt mig intryck, upplevelser, människor och relationer. Allt analyserades för att försöka förstå och jag försökte att sortera och placera människor där dem förtjänade det. Kanske blev det för mycket för mig, kanske är det för mycket för vem som helst. Men människor klampade där dem borde smyga, upplevelser som borde passera för att göra min dag la sig som ett svart täcke över nästa dag. Intryck som borde ha möts med en kall hand tog plats och blev en del av min personlighet. Kontrollen om att delegera ut energi försvann. Viljan att se blev allt svårare att ta in.

När allt kommer omkring ångrar jag inte att någon bände upp mina naiva ögon och satte dit två tandpetare. Känslan av hat, besvikelse, uppgivenhet och sorg har fått en helt ny betydelse. Men när jag väl hittat kompassen som leder mig ut ur allt detta kommer nog lycka, tillit, kärlek, vänskap och respekt också ha helt nya betydelser.

Gotta take a risk, take a chance, make a change, and break away..

/m