"Vi står längst upp på Mount Everest, jag ber dig blunda och ta min hand. Hoppa med mig, lita på att ödet fångar oss och låter oss leva tillsammans. Kanske kraschar vi på vars en ände av berget, och vi tvingas gå vår egen väg på ostadiga ben. Men kanske landar vi tillsammans och inser att rädslan över att hoppa var värd de"

Behöver jag idag vara tacksam över att jag hoppade när du stod kvar?

/m

Idag är vi möra och trötta av bra uttröttning. Vad i helvete nu det ska va. Jag förstår inte var dem extra 13 kilona kommer ifrån eller den lama humorn, den trånga synsättet eller den ironiska synen på livet. Måste vara grannen jag inte sett sen jag flytta in vintern -06. Vem annars lixom?

Har ni någon gång kännt er som en bisonoxe som försökt amma en hamstermamma?

Imorgon ska jag lyssna på en datatant som ägnar sitt liv åt att ordna upp andras ekonomi, dömma ut och dömma in. Hon kommer vara gravallvarlig och förklara vilken kris vi befinner oss i, allt jag vill ha är ett nytt kök? Kom igen, vinden lägger sig inte rätt på många andra ställen just nu så kom igen. Bara ett kök med en jävla ismaskin tack..

Jag har båten nu, fort ge mig ett hav!!

/malin & bertil