Vad är det som gör att vi trånar, längtar och nästan behöver närhet och vad vi kallar kärlek. Vi är beroende av kontakt, att ha någon nära som vidgar ens lungor och lyser upp vår blick. Men hur många gör det på riktigt och hur många vill vi så gärna att dem ska göra det så vi till slut inbillar oss att dem faktiskt gör det? 

Människan är ett flockdjur, visst. Men mycket har hänt sen vi var apor som parade sig under säsong. Vi utvecklar samhället och lyfter fram självständigheten. Just för att kapa allt beroende, men vi kommer aldrig ifrån att samhället faktiskt upphör när vi inte längre behöver varandra. Samtidigt som all media trycker på om att två starka ben och eget sinne är a och o ska vi göra allt, allt för att finna ro i att vara två. Tillsammans ska två människor bygga ett liv och skapa nya liv som vi senare ska lära samma sak, förvirrande? kanske.   

Det finns ju överallt. Dejtingsidor om hur just du finner din like, din andra hälft som vi i samhället kämpar så för att lyfta fram att han/hon inte behövs. Är det så att man ska hitta en balans att leva med någon utan att behöva varandra? Vad är då tjusningen? Att utåt ha en villa, välutbildad man som ger fina avkommor och långa led av egna företagare samtidigt som du själv ska göra karriär. 

Hur som helst när allt kommer omkring är vi alla små någon gång. Vi alla behöver någon som ibland hjälper en att komma upp på morgonen, som övertygar en om att man faktiskt är vacker även på slutet av dagen. Någon som kan ta emot det man vill ge, och vågar ge och lagra inuti dig...

Vi måste ifrågasätta våra sätt att leva och synen vi har på varandra..