Jag vill aldrig mer vara någons mellanhandel. Någons väntan på bättre eller ljusare tider. Någons underhållning i pausen eller någons knuff mot ett annat håll, bort från mig. Men det är väl ett val ingen människa kan ta. Det är något ens magkänsla säger ifrån om långt innan, men redan då ligger den magkänslan i skuggan av något annat. Något annat som lockar mer. Något annat som målar upp en bild, ofta en falsk och omöjlig men dock en bild. En bild av hur man önskar, vill eller kanske till och med hoppas att det ska bli. Jag har hjälp någon annan att lura mig själv. För visst visste han? Han visste från starten att detta var hans mellanlanding. Jag spela med i hopp om att den magkänsla som ligger och pyr bara var tillfällig magknip. Men den tillfälliga magknipen drog mig långt under ytan i den värsta magsmärtan jag aldrig ens vågat drömma om. Resan ner gick på ett ögonblick, resan upp kommer ta en evighet men jag tror att för varje meter du faller ner måste du upp fyra för att med rak rygg se tillbaka...

Va det värt det?