Det kommer alltid va komplicerat att andas, flyga, flyta, prata, stå, ligga, sova, äta, fundera och kommunicera. Just nu lever jag på någon slags reserv. Min kropp går på autopilot och min hjärna är programerad att tänka, svara och fråga samma hela tiden. Tankarna sticker aldrig iväg, händelser och agerande registreras inte. Inget berör och ingen fastnar. Grannhuset kan brinna och jag fortsätter borsta tänderna och längta efter 10 timmars sömn. Om det är härligt eller inte vet jag inte. Min hjärna är ju programerad att vara likgiltig. Ibland är det nog bäst att inte veta. Att bara finnas mest för att man måste. Inte analysera varje samtal eller grubbla över varje steg. Kanske är det då man vilar, kanske är det då man förlorar. Vad vet jag? Min hjärna producerar inga svar. 

Det finns flera som du, massvis av mig. Hundra av dom och ingen som vi. Vi skapade oss och vi begravde oss. Behövde vi bearbeta och sörja? Eller var det något bra vi borde fira? Vad vet jag? Min hjärna producerar ju inga svar....

GIve me a reason to stay here...