Vi har sprungit maraton ihop. Vi har bestigit berg. Vi har trampat i hålor, vi har stått brevid varandra och sett den ena falla. Vi har sprungit på olika håll, vi har gått ihop. Vi har ritat teckningar, vi har suddat text. Vi har kletat tipex och vi har skrivit böcker. Jag kommer aldrig glömma dagen våra vägar korsades för att för all framtid hänga ihop på något vis någonstans. Där är vägbulor och hålor men dock kommer våra vägar alltid att hänga ihop. På något vis, någonstans. Omgivningen har försökt driva oss åt olika håll, livet har försökt dela vår väg i två. Vänner, familj och pojkvänner har försökt få oss att köra i olika filer. Men på något vis, någonstans korsar vår väg för att föralltid sitta ihop. Kanske förändrade den gången allting. Kanske skadade den tiden vår väg för att föralltid vara ojämn. Kanske har vi satt spår i vår väg som aldrig går att reparera. Kanske kommer vi till en återvändsgränd någonstans. Kanske kommer vi tvingas vända för att uppleva allt baklänges och tvingas välja en ny väg. Men vi lever här och nu, vi kör på en väg om än så ojämn men vi båda verkar vara fast beslutsamma att vi kör tills vägen brister och blir inget annat än skrot. Ibland känns det som att min väg redan har brustit och jag åker snålskjuts på dig tills du en dag får nog och tvingar mig att lifta i vägkanten. Mycket är kanske, mycket är om. Mycket är sant, kanske en del osant. Men vad spelar det för roll? Våra vägar kommer alltid korsas på något vis, någonstans.....

/din något söndriga men föralltida vän