Så många gånger man är åskådare inför sitt eget beteende och agerande. Lamslagen av sina tankar och golvad av livet. Är det av rädsla, rädsla att inleda något man redan har testat så många gånger. Man har varit på många vägar och fått vända eller kört i diket. Sitter det en varningsklocka inuti som hindrar en från att inleda nya kapitel. Är det tid som behövs eller krävs det ett uppvaknande av mitt inre för att styra min väg utåt. Än en gång lever man livet i frågor utan att någonsin har mod och ork att gräva efter svar. När ska man bli kompis med sig själv. Finna harmoni och balans mellan känslor, sinnen och sätt att vara. När och var hittar jag allt jag behöver för att andas i takt med min livshistoria. Jag tror jag ska börja leta i den största röran, det är kanske dags. Dags att gräva i det som skrämmer mig mest. I mig själv...

Du tar mig långt ut på havet för att sänka min båt, är det något du vill göra. Är det något jag låter dig göra? Visar jag dig vägen till båten. Pekar jag ut mot havet. Vill jag låta dig sätta mig i ett trångt rum för att jag ska få visa att jag kan slå mig ut? Vad gör jag när jag väl är ute? Vad gör du när jag väl är ute? Jag har en illusion. Jag hade en illusion. Jag hade kontroll, du tog min illusion o därav all min kontroll. Låt mig skapa en ny illusion att ta kontrollen över.

You stole my soul.

/m