Vi har sprungit maraton ihop. Vi har bestigit berg. Vi har trampat i hålor, vi har stått brevid varandra och sett den ena falla. Vi har sprungit på olika håll, vi har gått ihop. Vi har ritat teckningar, vi har suddat text. Vi har kletat tipex och vi har skrivit böcker. Jag kommer aldrig glömma dagen våra vägar korsades för att för all framtid hänga ihop på något vis någonstans. Där är vägbulor och hålor men dock kommer våra vägar alltid att hänga ihop. På något vis, någonstans. Omgivningen har försökt driva oss åt olika håll, livet har försökt dela vår väg i två. Vänner, familj och pojkvänner har försökt få oss att köra i olika filer. Men på något vis, någonstans korsar vår väg för att föralltid sitta ihop. Kanske förändrade den gången allting. Kanske skadade den tiden vår väg för att föralltid vara ojämn. Kanske har vi satt spår i vår väg som aldrig går att reparera. Kanske kommer vi till en återvändsgränd någonstans. Kanske kommer vi tvingas vända för att uppleva allt baklänges och tvingas välja en ny väg. Men vi lever här och nu, vi kör på en väg om än så ojämn men vi båda verkar vara fast beslutsamma att vi kör tills vägen brister och blir inget annat än skrot. Ibland känns det som att min väg redan har brustit och jag åker snålskjuts på dig tills du en dag får nog och tvingar mig att lifta i vägkanten. Mycket är kanske, mycket är om. Mycket är sant, kanske en del osant. Men vad spelar det för roll? Våra vägar kommer alltid korsas på något vis, någonstans.....

/din något söndriga men föralltida vän

One way - my highway...

Har du aldrig dragit för fönsterna för att slippa dagens ljus. Eller spelat högre än trummhinnorna klarar av för att inte höra ens egna tankar. Eller druckit extra mycket för att obehindrat träda över alla gränser. Nu börjat allt bli dimmigt och otydligt, jag vacklar i sinnet och faller tillbaka till det jag lämnade för längesen. Man gör väl så, man fungerar så. Det går att vandra på en smal brygga ett tag, i början iaf när man inte bryr sig om man trillar i eller inte. Nu letar man efter fäste och inser att det finns inte. Man får välja på ett hav med vithajar eller en söndrig brygga med 7 kg mögel och flip flopp. Vad gör man då? Givetvis backar man. Man backar och vill tillbaka till det misära som förstörde allt man någonsin byggt upp, men det var iaf något. Något utan mögel och vithajar. Jag önskar så att jag hade mod att bygga en flotte av mögliga plankor, hoppa på med bara flip flopp och flytta ut i döda havet för att våga tro på en ö långt ute med ständig sol, snygga surfare och paraplydrinkar... 

Fantasier föds när livet inte stimulerar ens verklighet...

Visa händelser och uttalanden bör aldrig nämnas, diskuteras eller kommas ihåg. Känslan ska dämpas och framkalla skratt eller tårar utan att man vet varför. Man gör saker i blindo helt utan grund. Ibland har tanken slagit en innan och ibland överrumplas man och man bara hänger med. Det spelar mindre roll hur eller varför man gör det. Huvudsaken är att man dör tillsammans med det som hände då och aldrig mer. Då och aldrig mer...

Ta mig tillbaka till mina naiva tankar. Låt mig leva som om himmeln alltid vore blå, det var alltid varmt och vinden låg aldrig mot. Mitt hjärta blev aldrig överbelastat och min ork tog aldrig slut. Ett bamseplåster på själen och min vilja var odödlig...

Ni kommer aldrig kunna rubba mig, ni gjorde det då och det var för sista gången..

Tjing!

Det kommer alltid va komplicerat att andas, flyga, flyta, prata, stå, ligga, sova, äta, fundera och kommunicera. Just nu lever jag på någon slags reserv. Min kropp går på autopilot och min hjärna är programerad att tänka, svara och fråga samma hela tiden. Tankarna sticker aldrig iväg, händelser och agerande registreras inte. Inget berör och ingen fastnar. Grannhuset kan brinna och jag fortsätter borsta tänderna och längta efter 10 timmars sömn. Om det är härligt eller inte vet jag inte. Min hjärna är ju programerad att vara likgiltig. Ibland är det nog bäst att inte veta. Att bara finnas mest för att man måste. Inte analysera varje samtal eller grubbla över varje steg. Kanske är det då man vilar, kanske är det då man förlorar. Vad vet jag? Min hjärna producerar inga svar. 

Det finns flera som du, massvis av mig. Hundra av dom och ingen som vi. Vi skapade oss och vi begravde oss. Behövde vi bearbeta och sörja? Eller var det något bra vi borde fira? Vad vet jag? Min hjärna producerar ju inga svar....

GIve me a reason to stay here...

Jag vill aldrig mer vara någons mellanhandel. Någons väntan på bättre eller ljusare tider. Någons underhållning i pausen eller någons knuff mot ett annat håll, bort från mig. Men det är väl ett val ingen människa kan ta. Det är något ens magkänsla säger ifrån om långt innan, men redan då ligger den magkänslan i skuggan av något annat. Något annat som lockar mer. Något annat som målar upp en bild, ofta en falsk och omöjlig men dock en bild. En bild av hur man önskar, vill eller kanske till och med hoppas att det ska bli. Jag har hjälp någon annan att lura mig själv. För visst visste han? Han visste från starten att detta var hans mellanlanding. Jag spela med i hopp om att den magkänsla som ligger och pyr bara var tillfällig magknip. Men den tillfälliga magknipen drog mig långt under ytan i den värsta magsmärtan jag aldrig ens vågat drömma om. Resan ner gick på ett ögonblick, resan upp kommer ta en evighet men jag tror att för varje meter du faller ner måste du upp fyra för att med rak rygg se tillbaka...

Va det värt det?

Jag letar efter något som verkar vara obefintligt. Mina tankar har ändrat riktning och mitt sinne är vilse. Min vilja flyger iväg och min kropp ligger kvar. Behöver man tid att vänja sig? Behöver man tid för att samla sig, samla ihop alla kroppsdelar, ha möte och förklara vägen?

Överallt och ingenstans. Nytt kök på ingång, längtar verkligen! Nytt jobb, spännande. Nya vägar, nya tankesätt, nya broar och nya fallgropar. Men alltid samma förvirrade, överexalterade Malin..

So long..