Det är nog så att man har en förmåga att förvrängas med tiden. Det som en gång skav och skar på våra mest ömtåliga ställen kan med åren minnas som en ros utan taggar, en oändlighet av färglada blommor och leenden. Något vackert som får oss att sakna eller bara leva på det. Är det rättvist? Är det rätt? Något som en gång i tiden hämmade ens luft att passera luftrören, det ska nu kännas som en fjäder under fötterna. Kittlande, irriterande men skönt på ett förvrängt sätt. Är det människans sätt att läka? Störa bort det som gjorde ont, minnas det som då var så långt borta. Är det rätt? Är det verklighet? Förtjänar alla ett minne? Förtjänar alla att minnas på ett sätt så orealistiskt och fint?

Nja. Jag tror det finns dem som alltid kommer ge en kalla kårar, olustig hunger och vridet tankesätt. Det fina lyckas inte spegla igen för att ge en rosa moln och överdrivet leende. All eld går inte att släcka även om du bär på allt vatten i världen.

Ta inte en bit av mig varje gång jag passerar i ditt huvud...

Till dig,

Jag hatar att du inte är nära mig. Jag hatar att du inte ska komma hem. Jag hatar att du inte ens ska bo här. Jag hatar att tänka på en framtid utan dig som granne eller gudmor till min dotter. Jag hatar att du inte är här nu och hjälper mig kränga p-corn, choklad och 2 l fanta.

Älskar dig,

från mig.

Tjing