Livet är skrattretande och overkligt mitt i en rak och blottande verklighet. Ena dagen dansar Lisa på rosor och Sven gråter, andra dagen är Sven död och Lisa föder barn. Tredje dagen emigrerar Lisa till Polen och Sven återuppstår. För många gånger vill jag hoppa ner i en skokartong med ett marabou med världens minsta titthål och frossa i takt med att fnissa. Jag har sedan liten gett mig fan på att förstå precis allting, vissa dagar var jag helt säker på att jag hade receptet på fred och botemedlet för AIDS. Det är synd att jag inte lyckades bibehålla den naiva fasaden. Jag såg mig själv som herre på täppen och fan, det var tider där ingen trampa eller gick förbi utan att märka. Från Obamas helsyster till en något överviktig, destruktiv och uppgiven 23åring som vill leva sitt liv från en skokartong. Från att vilja vara världen till att vilja se världen genom ett minititthål. Skratta eller gråta? Jag vet inte. Apatisk och likgiltig vandrar jag på min redan målade väg, vägen som var till för någon med mål, ambitioner och lite pondus. Där vandrar jag nu men nävarna i fickorna på min sletna hoodtröja, mina mjukisbyxor hänger över mina skor och släpar i marken. Min utväxt lyser upp vägen och mina häftigaste framtidsplaner sträcker sig till lunch...

Ses vi igen, Malin?

/m