Visst gör det. Med en gnutta oro och avvikelser så njuter jag. Solen skiner även inuti idag. Jag lever på det, jag tar extra andetag för att känna mig extra levande. Kanske är det inte på riktigt, kanske kommer det ta slut här, kanske kommer det en fortsättning. Huvudsaken är att jag kan leva på de idag. Jag kan andas och njuta, idag. Det har också fått mig att inse att jag är något handikappad i det normala livet. Synen utåt från en normal, oberusad tanke. En fantasi inom rimliga gränser. En känsla så städad känns så långt iväg men den är här, hur fan ska jag förvalta den? Hur ska jag bygga på den? Är detta det första omisära min kropp fått ta på väldigt lång tid? Förmodligen. Att få rusa inom rimliga gränser. Att få andas och leva utan att behöva ta något oersättligt från min egen energi. 

Ta kontrollen ifrån mig utan att ta den själv.

/m

Det värsta jag vet är att se tillbaka och ångra något, jag vill så gärna kunna lita på att känslan jag hade just då drev mig dit jag är idag med eller utan hinder på vägen. Men för första gången i mitt liv känner jag ånger, det finns något jag önskar jag kunde få ogjort. Jag önskar att jag lyssnade mer på dom få hintar min kropp gav mig. Men allt var då och det har drivit mig dit jag är idag. Vill jag vara här? Det är så svårt när handlingar och upplevelser driver en till en punkt långt borta från där man siktade från början. Som att köpa en biljett till Thailand och flyga i 124 timmar för att landa i Polen. Vilse i ett främmande land utan en karta och inte en skylt så långt ögat kan nå och det enda jag hör är förklaringar på ett främmande språk. Var ligger närmaste flygplats?

Människor träder in i ens liv för att i nästa sekund vara borta. Vissa lämnar djupa spår och en del passerar som ett halruttet löv på trottoaren. Men vi vänjer oss, vi vänjer oss vid att förlora saker dagligen. Visst att en del är svårare att släppa än vissa men i slutändan står (nästan) alla på sina egna ben. Dem människor som vägrar släppa taget om saker kommer inte ett steg vidare i livet. Någon gång måste man nog få stå still och vilja tillbaka men hur man än vänder och vrider på de tvingas man till slut framåt för att överleva. Vill man framåt? Går det att återvända? Vad mår vi bäst av? Dom som lever hela livet utan att ha förlorat någon eller något, dom som inte saknar eller ibland kan se tillbaka och vilja dit, dom människorna är livets stora förlorare. För utan att ha förlorat kan man inte ha vunnit någon / något från början..

Where is my highway...?

/m

För att veta vem man är måste man ta reda på vem man varit. Man måste nog helt enkelt bestämma sig för vilka vägar man absolut inte vill gå på för att välja riktning därifrån. Min bil gjorde så och hans beslut blev till slut Josefs Bilskrot. Där ville han förpesta sina sista vårblommor, släppa ut sina sista avgaser, rulla sina sista meter, brumma för alldeles sista gången. MEN. Som likt i våra liv finns där alltid någon viktigpetter som ska styra och ställa, försöka vägleda och råda. Där kom jag in i bilden. Mot hans vilja åkte han till mekonomens verkstad för att bli ihoplappad. Jag vet att innerst inne finns ett spinnande ljud när jag drar han i kurvorna, en vilja att skena på motorvägen, en vilja att hata alla lapplisor som ständigt sätter lappar mitt i hans synfält, en vilja att hitta den/det som en gång släckte livet ur hans ena backspegel. En vilja, en styrka bara HOO`n har. Som en jobbig jävel ska jag styra han in på vägar, bort från Josef och hans bilskrot. För jag vet att i slutändan kommer vi brumma genom stan, skena på motorvägen, kanske köra på en eller annan trottoarkant, ramma minst 3 lapplisor. Allt kommer vi göra, tillsammans.

May the force be with you HOO...

/your love

Dumhuve 1 - Okej, ja men det e klart vi ska byta däck.

Dumhuve 2 - Hmm låter inte bilen lite konstigt,

Dumhuve 1 - Eh jo lite.

Dumhuve 2 - Ja hade jag inte vetat bättre hade ja trott du hade en V8 under huven.

(dumhuve 1 kollar under bilen)

Dumhuve 1 - Sant, men... Avgasröret är ju helt av...

Dumhuve 2 - Jaha men har vi ingen svetsmaskin?

Dumhuve 1 - Njaa.. ja har nog ingen.

Dumhuve 2 - Okej, men då får de va så då.

Dumhuve 1 - Ja..

Inget problem är stort nog att behöva ta tag i!

VÅGA VÄGRA ÄGA NÅGOT SOM KAN GÅ ISÖNDER.

Hej på dig!

Någons Loppa, någons ytliga vän, någons bästa vän, någons fiende, någons självfrände, någons drömm, någons mardrömm, någons dotter, någons kusin, någons anställd, någons tanke, någons fantasi, någons granne, någons arbetskollega, någons barnbarn, någons framtida fru (kanske), någons patient, någons framtida mamma (kanske), någons framtida exfru (kanske), någons flickvän (kanske), någons matte...

One way - någons highway..

Vi är alla någon.

/m 

An ocean, a lake I need a place to drown
Let's freeze the moment because we're going down
Tomorrow you'll be gone,gone,gone
You're laughing too hard this all seems surreal
I feel peculiar now what do you feel
Do you think there's a chance that we can fall

You don't know, you don't know
You don't know anything about me
What do I know, I know your name
You don't know, you don't know
You don't know anything about me anymore

I gave up dreaming for a while

I've noticed these are mysterious days
I look at it and like a jigsaw puzzle and gaze
With wide open mouth and burning eyes
If only I could start to care
My dreams and my Wednesdays ain't going nowhere
Baby, baby, baby you don't know...

Det är nästan för stort för att få grepp om. För rörigt för att sortera. För smärtsamt för att dra upp. Det är ingen fin färg. Det är inga mjuka linjer. Det sticks. Jag får gåshud, fast inte på ett bra sätt. Kan man lägga det åt sidan? För jag vill inte nu. Inte nu. Jag vill ut. Vidare. Bort.

/m

(Varför tar jag kontakt när allt inom mig skriker nej. Är det ett sätt att hålla liv i något som egentligen är sedan länge avslutat? Är det ett sätt att hålla liv i en negativ känsla, kanske för att jag inte vet hur jag ska börja bygga på en ny positiv, utan dig. Utan dig. Jag vill ju bara vara utan dig. På alla vis. Finns ingen logik i en förvirrad, berusad fantasi)

Hitta en känsla. Skit samma om det kommer från en anhörig, solen, en sten eller en törnbuske. Haka på känslan och håll för jävulen i dig. Be brave and dont let go. Vi behöver de ibland. Det behöver inte vara på riktigt, det är det endå inte mycket som är nuförtiden. Det kan vara en fantasi. Den kan vara i 1 minut eller 15 veckor men för fan håll i dig. Solen helar dig inte som många vill tro den gör dig bara svettig och rosig om kinderna, vi måste ha mer. Skapa en fantasi och stanna i den. Vare sig du är på jobbet eller hos en vän. Håll i dig för fan.

/m & b