Alla har vi olika liv och är uppväxta under olika förhållande. En del på röda rosor, en del med silversked i munnen, en del utan trygghet, kärlek och stabilitet. Det finns dock inget som säger att med silversked i munnen följer trygghet, jag tror i många fall att det kan vara tvärtom. Vi formas sen under livet av människor, intryck, handlingar och upplevelser. Men hur som helst kommer vi nog alla till en punkt i livet där man måste göra ett val. Är man som person kvar i sin trassliga eller underbara uppväxt, eller är det dags att släppa taget och börja forma sitt eget liv baserat på EGNA erfarenheter. När är det egentligen dags att ta ansvar för sitt eget liv oberoende på tidigare trauman? För någon gång måste man väl kunna sträcka på sig och stå för där man är just nu. Stå för sina principer, politiska ställning, färgval av möbler, utbildning eller inte osv. Var och en bär på ett liv, ett eget liv att göra precis vad man vill med. Medier försökte ständigt fresta oss att följa olika vägar men efter frestelsen följer ett beslut, det beslutet ska du och bara du stå bakom. Det är du som måste avgöra om det var rätt att skaffa barn nu eller inte, var det rätt att ta tjänstledigt och resa, var det rätt att jobba kvar som diskare på McDonalds... Det är bara du som har svaret. Det kommer alltid finnas människor som tvunget vill påpeka och utveckla sin åsikt om just dig ibland till dig och ibland om dig. Det kommer vi aldrig ifrån. 

Jag har en önskan. En önskan om att en dag vara stark att våga lyssna och ta emot andras råd och tyckande, men att samtidigt ha mod att stå kvar om det är det som känns rätt för mig just då.

Man är alldeles ensam, vi kan aldrig garantera att människor i vår omgivningen ska finnas vid vår sida för alltid. Eller kan vi? Nu sitter kanske hundratals nydumpande flickor och pojkar som skriker mellan tårarna att inget varar för evigt, människor luras osv osv osv... MEN... Jag tror att tappar man tron på evighet får man aldrig uppleva den. Någon gång måste vi nog chansa och våga lita på magkänslan, misslyckas tusen ggr för att på ettusenett uppleva föralltid...

So long /honey  

Det är så udda. Det kan inte vara på riktigt, det händer inte. Detta finns inte. Haha. Jag vill vända ut och in på mig själv eller klona mig till en jätte rulla ut den mindre av mig med en kavel, göra små pepparkakshjärtan av mig och skicka ut med expressbud! Sjukt. Surrealistiskt. Men Malin det är nu det gäller, det är nu du ska stå kvar med samma valkiga ben och snea fötter. Stå kvar för allt i världen. Låt dem inte rubba dig. Det kan gå, vik inte ens i tankarna. Som en av högvakterna ska du bara stå och glo på när människor runtomkring försöker rubba dig. Låt dem inte korsa linjen ens. Det finns bara du, ingen kan skydda dig längre. Kriga som om Hitler återuppstått. Kriga som om det gällde liv och död. Låt dem inte rubba dig... Jag tror på dig...

/m

Menlösa, färglösa, obetydliga. Ja det är vi alla. Brickor i ett enormt monopol. Vi köper, slår ut, vinner, förlorar, säljer våra hus och oss själva, köper varandra och får böter. Jag beundrar er som hittar tjusningen i det.. 

Vi blev som dem vi så länge har föraktat. Kanske är det en väg vi alla frestas mot, kanske måste vi alla dit för att bestämma oss för att återvända. Men jag kan inte låta bli att sakna minnena. Minnena som inte var på riktigt, varför fick jag inte ha dem? Varför skulle dem målas över med hat, besvikelse och sorg. Jag förstår inte. Kanske är det meningen att man inte ska förstå allt, inte ens hälften. Det är kanske meningen att vi ska vandra i dimman. Allt ska vara luddigt, förklaringar ska bara göra det mer komplicerat. Undanflykter ska förgöra och sanningen ska förstöra. Men herregud, ska vi bygga våra liv på något man kanske, tyckte sig se långt borta i dimman?

Nej jag ska skaffa mig rediga dimmljus och hitta min väg ut ur all smörja...

/m

Borde man rensa i sin omgivning och vara nära det och dem som ger en positiv energi eller borde man lära sig leva och andas med onda demoner? Ser himmelen likadan ut var man än befinner sig? Mår man bättre av att vara långt ifrån det man upplevt som obehagligt förut? Kan man lura sig till välbefinnande? Kan man tvinga sig själv att falla för någon? Kan man hindra sig själv för att falla för någon? Är det rätt att bo 60 mil ifrån sin soulmate? Är det rätt eller fel att tro på rätt och fel?

Snart kommer han hem :-)

/m

No light in this tunel..

Om någon skulle vilja vara jätte snäll och bygga ett par vingar, blåsa lite lätt under dem och ge mig känslan av att sväva. Bara en liten stund, jag är ledig på onsdag... någon?

Jag rider på en våg av förtvivlan, uppgivenhet, sorg och besvikelse. Ibland känns det som att jag skriker i en folkmassa utan att någon hör. Desperata försök att förklara och förstå. Förklara något inte ens jag förstår. Som att försöka hålla reda på en bunke A4a mitt i gudrun. Sortera i bokstavsordning och arkivera i pärmar. Men jag försöker, ser ni det? Jag vill så gärna. Något hämmar mig. I alla nyanser finns en stripa av grått. Kommer den att försvinna med tiden eller måste jag hitta ett sätt att försöka leva med den? Det är så svårt. Jag ensam ska reda upp något mina ögon inte klarar av att se. Med mina egna ord och handlingar möjliggör jag det för ---- att förgöra mig. Jag öppnar själv dörren mot min undergång, allt i välvilja om att reda upp något som aldrig borde ha ägt rum. Vi alla vet att det är omöjligt att spola tillbaka tiden, sagt och gjort annorlunda. Jag vill bekantas med tanken att jag är där jag är, gjort är gjort. Det som ligger bakom mig måste få stanna där. Jag vill vara trygg med tanken utan att behöva återuppleva den. Det är så svårt. Det går aldrig att fly från sig själv och ens agerande. Att leva jagad är något så påfrestande, jag känner det nu. Jag kämpar så, ser ni det? Jag gör allt för att hålla mig ståendes denna gången.

Men det är så svårt.. 

/a soilder in my own war.  

Till Malin från Malin

Japp. Du blev grundlurad. Kanske gjorde personen det med mening att krossa eller så bara föll det så naturligt och bara blev. Personen behövde kanske dig för att komma vidare, han använde dig under en tid för att hålla sig själv flytandes. Men det är dags att släppa det nu. Det är dags att sluta grubbla på varför. Det är dags att släppa taget om det som gjorde ont och bli kvitt smärtan. Det går inte att vara bitter hela livet. Du måste ta tag i dig själv, hitta din plats och ditt sätt. Det kommer alltid finnas människor som vill dra dig åt alla håll, det är då du måste vara stark. Det är då du måste ha modet att gå utanför vägen men styrkan att komma tillbaka. Du får inte bli liggandes i rännan. Du ska upp igen! Du kommer möta människor som är värda svett och tårar. Men vi måste komma överens och en sak först, han är inte det...