Finns det något bättre än att vara omgiven av dem som frestar till leende och skratt? Flickorna är på besök och jag känner hur vårkänslorna växer inuti. Bara deras närvaro ger mig ork och vilja att andas även i morgon. Ikväll är det bara vi. Underbart. Imorgon finns inte just nu. Idag är idag. Ikväll lever jag för flickorna. Dom som fyller mina lungor.

Även du finns med, som alltid.... <3

/m

Det är lite sorgligt men det är nog sånt man får lära sig att andas i takt med. Nu när jag väl är där ska jag nog stanna ett tag, försöka att inte låta något putta mig ur balans igen. Den här gången ska jag va stark, försöka iaf.

Snart kommer Anna jag ska be snällt om lite ny energi...

Sometimes you think everything is wrapped inside a diamond ring
Love just needs a witness and a little forgivness
And a halo of patience and a less sporadic pace and
I'm learning to be brave in my beautiful mistakes....

Kanske har vi hittat vår plats nu. Inte brevid varandra, inte mitt imot, inte bakom eller framför. Bara vår plats. Vi tillåter inte längre känslorna ta över. Vi tillåter inte längre oss själva att agera utifrån det man känner långt långt inuti. Kanske för att det inte betyder något, kanske för att vi vet vad konsekvenserna blir, kanske för att vi inte vet och inte orkar. Mycket är kanske, inget är säkert. Jag vill vara säker...

/m

Shell och jag är inte kompisar, dom vill ha en miljon av mig och allt jag begär är ett sletet marabou som jag kan odla finnar och fet hy med! Inte ens det kan man få på begäran, vad är detta för samhälle? Var har all ordning och struktur tagit vägen? Var är scheriffen som vandrar/rider runt i byn med en stjärna på bröstet och en puffra runt midjan? Jaja det kanske inte riktigt var på min tid men endå.

Jaha vad har dagen gett mig?

- Pantertanterna på jobbet - jajemen

- Minus en miljon på kontot - tackar schell

- Ett marabou som just i denna sekunden börjar växa som svamp på min hy - tackar schell

- Nä mina vänner.... det var nog allt....

Undrar om det finns någon som riktigt hatar mig från botten av själen? Som har hängt upp ett foto av mig på väggen och kastar iväg en pil i mitt nylle varje morgon innan kaffet! Nä men malin... varför undrar jag det?

Det här leder ju ingenvart och det ser ju jag!

Hoj på er!

Kim. 

Han gick och du står kvar på samma ställe där han lämnade dig. Som när en matte/husse binder sin hund utanför ICA, du licksom hunden står kvar med sorgsna ögon och väntar. Väntar och väntar. För varje minut bygger du på en förväntansfull längtan kryddad med oro att den kanske, kanske inte kommer leda någonvart. Längtan blir allt större och går till slut över i förtvivlan. Plötsligt är du minst på hela jorden. Människorna som passerar ser dig inte ens. Du ser hur människor runtomkring lever sina liv och gör sina dagliga sysslor medans du står kvar. Och väntar. Allt du vill är att stanna tiden. För du vet, innerst inne vet du vad tiden kommer utvisa. En dag kommer du få resa på dig och inse att du står alldeles ensam och tvingas gå hem från ICA... själv... 

Du kommer få höra tusen förklaringar om varför du blev lämnad den dagen men allt låter som ett enda brus i dina öron. Det är ord du inte trodde existera. Inte i eran värld. För visst hade ni en värld. Ihop. 

Bilden som så vackert fanns i din kropp är nu luddig, det fattas någon. Förr eller senare kommer du hitta styrkan att börja måla igen, du kommer behålla bilden men den kommer föralltid finnas med en viss smärta. Men smärtan kommer att avta. Du kommer hitta nya färger att måla över dom gamla. Det svåra för mig var inte att börja måla igen, det svåra var att acceptera att det över huvud taget går att måla över något som en gång var det vackraste jag någonsin kännt och sett..  

/en vän

Det kommer nog tider i allas liv då allt är grått. Hur länge man än dammar blir det aldrig rent, hur mycket kläder man än köper så får man aldrig ihop till det man behöver. Livets dalar och toppar sträcker ut sig till en enda långsträcka. Kanske måste man acceptera att livet är så ibland. Finna sig i att tappa färgseendet under en tid. Det är nog oviktigt varför eller hur man hamnar där, det som räknas är när och hur man tar sig upp och var man hamnar. Den biten är nog avgörande för än en gång få möta livets toppar. Förmodligen är det också den svåraste biten.

Just nu vill jag bara hitta en balans i livet. Ett stadium att bara vara, där jag kan andas obehindrat oavsett vilka tankar som fylls inuti. Som en bumerang vill jag slungas mellan himmeln och helvetet, men i slutändan har jag alltid min balans att landa på. Där kan jag hämta krafter att möta nästa incident.

Det finns inte längre en mall att försöka leva efter. Det finns inte längre förklaringar till varje handling, det finns ingen grund till varje argument. Det finns inga frågetecken eftersom ingen kräver några svar. 

Det finns ingen att behaga, inget att förklara, inget att försvara.

/m

En va guldklimparna i mitt liv är i livskris. Jag står på perrongen med mina rangliga ben, dallriga armar och tar emot henne för att med mitt halvdanna liv försöka höja hennes. Go malle! Jag o Bertil ska visa henne lite konster det kanske kan få henne att le om så bara för en stund...

Bara jobba hela helgen, rätt skönt faktiskt.

Var e du? Jag tyckte jag hörde dig andas precis. Nästan som om du vore precis bakom mig. Jag vågade aldrig vända mig om för att se efter, det kanske betyder något? Nöjer jag mig att veta att du andas? Nej för du andas inte längre med mig. För mig har du en plats, den kommer att ersättas hur lite eller mycket jag än vill det. Hur som helst så tyckte jag att jag hörde dig andas.. men jag vände mig inte om.

/m

Jag kan nog låta som jag är en av dem vettigaste varelserna. Jag kan förklara, vrida och vända. Lägga upp saker som om jag verkligen menade det. Och det gör jag kanske, jag vet faktiskt inte ibland. Men jag hör mig själv prata, får respons om att jag verkar va en klok, stark och mogen kvinna. Haha. I efterhand när man ser allt jag varit med om och hur jag hanterat vissa saker måste jag klämma ut ett litet fniss. Antingen är jag ruskigt bra på att lägga upp saker eller så är jag verkligen en hyvens tjej..

Jag har iaf kommit på en överhängande grej. Vi (jag måste använda "vi" det måste finnas fler) har lite svårt att skilja på bitterhet och den berömda krossade själen och hjärtat. Två människor delar på sig, visst så är det. Oftast blir den ene mer fördärvad än den andre. På vilka grunder? För att man vill vara med just den personen eller för att den personen lämnade just dig. Det är nog en blanding för oss alla som är väldigt svår att skilja åt. Men när man kommer på att man är lite bitter istället för ledsen är det nog ett steg i rätt riktigt. Alla ni (vi) missbrukar vet ju att förståelse är ett steg mot tillfriskande. Fast jag tror inte på att vara frisk eller sjuk. Vetifan om inte den demente är mer klar i huvudet än vi, många ggr iaf. Ibland borde man nog inte komma ihåg allt. Analysera sig fram till "rätt" svar varje gång. Ibland måste man nog chansa och hoppas på att minnet sviker vid misslyckande.. 

Nej för fan, kasta trollspöet mina vänner. There is no magic...

so long suckers.