Ibland tror jag att vi håller så fast vid vissa människor att vi till slut glömmer varför vi tog tag i dem från första början. Man ser inte förändringarna som blivit till under tiden vi så krampaktigt håller i varandra. Man tror på den första känslan man gav varandra för 3 år sen. Men hur skulle vi kunna garantera en känsla idag som fanns för flera år sen. Människor förändras, omgivningen förändras. Det är inte som förr, idag har man så mycket valmöjligheter att förändra sitt liv. Ibland alldeles för många, och ibland behöver man en knuff ut i den okända för att komma vidare. Vissa märker att gräset är inte grönare och faller tillbaka. Men för en del öppnas en helt ny värld man bara inte kan få nog av. Det är skrämmande men jag tror aldrig man kan lova någon för evigt.

Ett löfte är fegt att utlova och att kräva. Dem vi älskar mest måste vi nog släppa som mest. Våga lita på att nästa dag blir bra, bättre eller bäst.

Det vi håller hårdast kommer glida ur händerna snabbast. Men människor har oftast en förmåga att ställa sig upp, kanske till och med starkare än innan. Hitta nya färger som stärker en mer än något annat. Även om det ibland kan kännas långt bort..

/m 

Jag skulle aldrig förlåta dig om du en dag förändrades och gjorde plats för mig igen. Aldrig. Detta är inte min dröm, detta har aldrig varit min dröm. Men kanske om jag börjar sätta vackra ord på något färglöst så kanske det börja lysa en dag. Det är nog så man får göra vissa tider i livet, kanske till och med med människor. Det går inte att tycka och tänka och stå upp för varje ord. Det hör nog till att vekna i svar, vända bort blicken och inte mena varenda ord. Att gå på en minimal magkänsla som knappt märks. Få människor i omgivningen och tro att detta är något fantastiskt. Det går inte att se klart varje dag, det går inte göra sitt bästa på varje arbetsdag. Det går inte att alltid tala sanning, det går inte att ställa upp för andra alltid. Det går inte att ha rumsrena tankar om alla. Det går inte leva som man vill, borde och kanske tror man en dag kommer göra.

Vi måste lära oss att sätta färg på våra misstag, låta dem vara en del av våra liv och inte samla allt i en ryggsäck som förr eller senare blir för tung att bära...

Jag förstår ibland inte hur vi människor fungerar. Hur är det möjligt att analysera varenda mening och handling. Hur är det möjligt att dömma flickan bakom kassan för att hon ser menlös ut? eller hur kan vi hacka och svära över tanten som kör i 30 km/h på en 50 väg... i deras värld gör dom juh helt rätt! Tanten kanske körde på ett rådjur dagen innan och bara ville vara säker, flickans morfar kanske gick bort veckan innan. Vad vet vi. Endå kan vi kommentera och titta snett. Kanske är det ett inre behov att upptäcka andras fel och brister så vi själva kan känna oss mer som hemma.

Varför vill jag inte plugga? Varför vill jag inte resa? Varför vill jag inte köpa nya kläder? Varför vill jag inte laga god mat? Vem tog all min vilja..

Bertil <3

/m

Till alla er med mänskliga kroppar.

Jag vet verkligen inte. Varken ut eller in. Jag vet inte varför jag inte skrattar åt era skämt, jag vet inte varför jag tycker varje ord ni säger låter som hästbajs under skon. Jag vet inte varför jag trivs bäst inne, utan er. Jag vet inte varför jag tycker ni är korkade även om ni står i guiness rekordbok som den bästa matematikern. Jag vet inte varför ni fortfarande är lika fula när ni kommer ut från frissan som när ni gick in. Jag vet inte varför alla hårfärger ni provar ser dassiga ut. Jag vet inte varför jag tycker era liv är en enda lång uppförsbacke i motvind.

Ännu mindre vet jag varför ni klarar allt det och endå ha det bredaste leendet men det fulaste läppstiften, gluggen mellan tänderna och samtidigt säga till mig att ni gillar livet..

Jag saknar hon som ger mig liv, finns bara en. Finns bara en som har förmågan att fylla mina lungor. Hon ser, hör o känner samma som jag utan att ha varit där. Jag saknar henne. Varje dag. I mitt hjärta är vi grannar, går det att verkställa? gud?

Långt borta i en annan värld. Kortspel, musik, värme, någon...ja de va ju den där någon.. ta mig tillbaka!

Så mina vänner och ovänner, vad är ni stolta över idag?

Jag blir lika förvånad vid varje utgång. Människor som vanligtvis är sunda och vackra förvandlas till drogade kanibaler så fort mörkret lägger sig. Är det ett luftburet virus måntro? Finns det vaccin?

Nä helgens bravader ska helt enkelt slätas över med en fantastisk söndagsstek. Den ska tuggas och sväljas tillsammans med våra handlingar. (Bertil gjorde precis en "doubleflipsidetunel" ner från fönsterkarmen i ett ölflak - sug på den!)

Finns ingen som kan bli så svart i ögon och själ som du. Finns ingen som kan vända och vrida på ord och lagar som du. Finns ingen som förvränger vardagen på samma sätt som du. Finns ingen som kan pendla mellan liv och död, hopp och förtvivlan, ödmjukhet och besvikelse så som du. Finns ingen som kan ge så mycket energi som du, finns ingen som kan suga musten ur en så som du. Det finns ingen som du. 

/m

On track - Cypress Hill

Jag är bästa vän med en tunnhårig, brännskadad katt med ADHD!

Jag är nog långt ifrån färdig i det långa loppet, men idag, just nu är jag färdig. Jag måste mycket men inget idag. Just nu kan jag inte tänka mig en härligare känsla. För visst handlar allt om just nu? Vem bryr sig om morgondagen ens existerar.. rätt många förmdoligen! Men inte jag. Inte nu. Idag finns bara nu. Allt handlar om nu, idag. Jag varken kan, vill eller kommer tänka framåt.

Saknar eller vill ha? nej kanske längtar. Eller nej inget av de, jo något. Något drar mig åt ditt håll. Va fan är de? Åhh.. vill släppa, kommer släppa. Kanske inte idag men EN dag. Inte nu. Skulle vara bra och göra det nu men går nog inte... eller... jo kanske...

Off track - Malle

/honey

Jag vill kanske... eller inte... kanske bara jag som tror. Men något känns bra... weee... går kanske över fram till lunch....

Saknar

-Anna

-Annika

-Donna

-Lavesta

-Kneä

-Tyson

Nu måste jag kunna göra en Malle och shoppa upp pengar som inte existerar....

Varför är vi alla så rädda för ensamhet. Varför springer alla runt och söker trygghet och bekräftelse i varenda hörn. Snart går det väl att köpa på blocket. Var kommer paniken ifrån? Fick vi ingen bekräftelse som barn, var vi alla mobbade? Förstår inte folk hur underskattad ensamheten är? Förstår inte ens jag? Förmodligen inte. Men det är ju faktiskt bara en person som du tvingas leva med hela livet, dig själv. Man kanske ska ta och börja bli kompis med sig själv innan vi stöttar oss mot andra. Hur många kan se sig i spegeln och bli kär i sig själv? Höra sin egna skämt och skratta till tårar inombords (där är jag visserligen mästaren, på både gott och ont). Går livet verkligen ut på att jaga en hane som kan befrukta en under säsong och skaffa små nya liv att forma precis så som man önskar sitt eget borde ha varit? Nä men alltså, då måste jag nog tacka för mig. Det måste finnas mer? Men det är klart, var och en bestämmer själva vad man värderar här i livet. Så fort jag kommer på hur jag vill mitt liv ska se ut. Vad som ska fylla mina dagar och tankar så ska jag ägna varje vaken sekund att få det att bli så.

Ta varje sekund av ensamheten och lär känna dig själv, när man väl listat ut det går man nog mer rättvist in i en relation.... om inget annat har du starkare ben att stå på om allt en dag faller....

/m

...ja för det är jag. Jag slits mellan olika världar med olika behov, olika personligheter med olika viljor. Vem är jag och vad gör jag här? Längtar och saknar dagarna för längesen. Jag vill uppleva det igen, se om det är samma känsla. Känns det över huvud taget? Var känslan på riktigt eller är allt så överspelat. Var det egentligen en bagatell som jag förstorade och gjorde till hela mitt liv. Vill jag verkligen eller blir jag lurad av min egen kropp.

Varje människas värsta fiende kommer nog alltid vara en själv, och dom säger ju att man ska hålla sina vänner nära men ens fiende närmast. Inte undra på att man blir rädd och splittrad när man förlorar sig själv.... eller?

Teach me to fly without wings.

Bertil <3

/m