Detta kommer jag säkert ångra att jag säger men det ska faktiskt bli skönt att börja jobba. Vardagens dystra färger ska äntligen få fasta på min näthinna igen. Samma ingrodda, felvända människor ska förpesta varenda vaken sekund. Stress och trassel ska nästla sig in i min hjärna. Colten ska gå på högvarv när jag stressar och far mellan tollarp, brösarp och denna veckan även lund. Telefonen kommer ringa ideligen, jag kommer glömma mig själv och gå in i trans om att bara få allt att gå ihop. Gäster ska bli nöjda om det så innebär att jag ska svara i luren utan stämband. Underbart. Livet. För jävligt. Kanske. Men jag ska pressa mig själv in i vardagen och bli en av alla trötta, klagande unga människor. 

En snabb vända på stan för att inhandla en klänning inför kusinens bröllop i helgen, jätte gärna.

Jag saknar min egen gnista, har någon sett den?