Hur gör ni, små förvirrade människor som tappar greppet. Så långt är jag med, för det är inga svårigheter att halka på livet. Men sen, sen reser ni er upp fortare än jag hinner reflektera över att vara liggandes. Hur? Vad händer? Jag har rest mig. Men inte för att springa jorden runt eller för att börja på en självbiografi och hur jag vände och gick barfota ut ur helvetet för att äntra himmelriket utan brännsår. Jag reser mig för att jag vill inte dö liggandes. Jag reser mig för att kunna andas och åtminstone uppleva livet från vardagen. Utan toppar eller dalar. Ni rusade från den djupaste dalen till den högsta toppen, va ni verkligen längst ner? Är ni starkare? Är jag svag? 

Jag är åtmisntone nånstans. Kanske inte där, knappt här. Men nånstans. Det måste betyda något. Jag måste få det att betyda något. Jag måste styra mitt liv att betyda något. Jag måste styra menlösa händelser att betyda något. Menlösa människor måste beröra. Ribban läggs här.

Du kanske är fri och jag låst, i din värld. Men i min värld är det precis tvärtom, jag måste få det att betyda något. Jag måste få din värld att bli ditt beskymmer och min värld värd att leva i. 

Måndag.