Du behöver bara vara, för jag ser. Jag ser hur du håller imot bara för att inte gripas av innerlig panik. Jag ser hur du trycker tillbaka det uppenbara. Jag ser din rädsla för att släppa kontrollen som du endå känner glider ifrån dig eller kanske redan har glidit ifrån dig. Kanske går det på automotik att förneka så länge benen bär en. Kanske är det dumt, kanske ett måste. Kanske släpper allt när man en gång vågat släppa taget och ser att man faktiskt inte faller handlöst till marken och skulle man göra det finns där hundra sätt att resa sig på. Kanske är jag feg som blundar när du blundar, kanske borde jag rycka in som en rektor bland 70 snorungar. Men jag står sidan om och ser på, jag kommer aldrig gräva din grop, jag kommer inte kasta ner en repstege om du väl faller. Jag kommer inte tycka och tänka om ditt sätt att gå, falla eller springa. Men jag kommer finnas sidan om varenda levandes sekund...