Mina öron är sammansvetsade med mina bihålor som inte ens rymmer bertils morrhår just nu. Man skulle kunna säga att det är totalstopp i allt som där borde vara fri passage i.

"Du pratar ofta om att man måste förtjäna ett förtroende, hur gör man det? Människor som levt ihop i 30 år för varandra bakom ljuset och bedrar varandra. Det skrämmer mig, om man inte gjort sig förtjänt av ett förtroende efter 30 år, när gör man det då? Att älska någon är nog det mest farliga och spännande man kan göra. Att släppa på sina hämningar och låta någon röra vid ens själ och se allt det man bär inom sig. Både de negativa och de positiva. Tänk att stå tillsammans med någon, se varandras värsta sidor och älska varandra, inte på grund av dom men för att man vågar visa dom."

/m

Fast i ett rus av allt annat än verklighet. Jag älskar det. Jag behöver ingen verklighetsuppfattning. Verklighet är för dem vilsna själar utan fantasi och drömmar. Jag har drömmar, jag har en ravin full av fantasi. Ibland har jag nog en tendens att falla handlöst och upptäcka halvvägs att jag har faktiskt inga vingar men vadå. Jag vet någon som säkert skulle bygga ett nytt ben om något skulle gå isönder ;)

Hej vi heter Malin och Bertil, vi bor i Träne.. (jag skulle bara se hur det såg ut)

/m

Vanliga människor. Som du eller jag, din partner eller din egen bror, syster eller mamma. Hos vissa göms mörka hemligheter. Oanade sidor, personligheter. Spärrar som utåt är självklara är lossade inuti. Sidor bortom allt förnuft. Sidor där ingenting är självklart längre. Allt går att gömma och förtränga. Känslor, agerande, tankar. Allt är som en enda dimma. Till sist är personen själv inte medveten om vad som är på riktigt eller vad som bara är fantasi. Man lever efter mallen man en gång skapade. Men inuti göms en person sedan länge förändrad. Men vad gör människor när dem förändras drastiskt och som skulle uppenbara sig i otroliga förändringar i det dagliga livet. Hur lätt är det att komma loss och bryta den dagliga ritualen och gå på nya tåg. Där finns nog alltid en rädsla att upptäcka längre fram att det vara var inte rätt iaf, och då finns där inget eller någon att falla tillbaka på. Då står man där. I en självskapad, oönskad förändring oförmögen att gå tillbaka och ovilja att gå framåt.

Men det är nog omöjligt att skapa en bild och leva i den för resten av livet. Förändringar gör livet. Livet gör förändringar. Det hör till att gå vilse ibland. Det hör till att glida ibland. Det hör till att ge upp, det hör till att vinna.

Jag tappade en stor del av mig själv, jag trodde jag var död på insidan. Vilse i en främmande kropp med främmande tankar. Men det är kanske då, just då man får chansen att lära sig och ta för sig av en ny bit att bygga på. Man sänks ner på botten för att hitta en ny väg upp. Man tappar sig själv för att få chansen att börja om.

Här har du ett papper Malin, börja måla upp en självbild med sommarens färger....  

In i dimman av oförstående varelser, förklaringar utan ord. Gester utan rörelser. En kropp utan ben, en tanke utan grund. En fantasi utan tanke. Jorden är platt, ni vet det va? Japp. Sättet du är på, förändringarna du gör. Allt. Allt påverkar alla runtomkring. Har man rätt att vända om man inte gillar någon annans förändringar? Eller har man gjort ett val och då får man härda ut även om det svänger vänster när du vill åt höger. Eller tjusningen är kanske att låta alla svänga hur dom vill, även en själv. Men samtidigt stå kvar på samma punkt. Man ska alltså kunna ta ut svängarna rejält samtidigt som man står still... hmm.. inte ens jag förstod det!

Tips från ovan - beställ aldrig pizza från nätet!

/jag

Ja fast va händer nu? Jag hade ju en plan, otroligt fin och välformad. Planering och en smula framförhållning till och med. Men vad hände? Japp, det är som att den delen av hjärnan som håller i planering och logistik precis bara hoppade ner i en mixer och åkte ut som en skinkbit grannen la på mackan imorse. Jaja. Kanske lika bra, känner mig mer som hemma då. Om allt jag tänkt göra och säga smulas itu så jag får improvisera och undra dagen efter var i helvet jag fick iden till att agera just så. Javisst!

Ut på jakt idag, går det inte idag har jag en backup imorrn. Haha Malin du är kul, varför? Ja de vet man inte. Men vi gör de.  

Livet är som en köpt fotbollsmatch - släng in en slant och va med i spelet du också! (va fan menar jag med de??!)

/malle

Träffat Emelie, kom tillbaka till mitt liv på heltid tack! <3

Sitt du där uppe din fete jävel. Du sitter säkert och flinar åt allas misära liv, missförstånd och felbedömningar. Gör du det, sitt du där och spela alan precis som om du över huvud taget existerade. Jag vet att det finns människor som tror och pratar med dig som om du vore av kött och blod precis som vi. Sträck du på dig, precis som om du existerade. Det finns kanske dom som vill få dig att tro att du på något vridet och orealistiskt sätt skapade jorden och all dess befolkning. Trots att alla är vetenskapligt motbevisade fortsätter dom. Du är ingen, du är alla. Du är allas klump i hjärnan. Det är sorgligt att vi inte hittar konkreta håll att vända oss i kris. Vi vänder oss till en påhittad, orealistisk gubbe som inte ens skulle platsa i en serietidning. Var är det mänskliga stödet? Var är något konkret och fast att hålla i när allt stormar? Var är axeln att fälla en tår mot, en riktigt axel och inte ett fluffigt moln. Var är någon. Någon som inte tar ett steg tillbaka och ber en agera. Var är någon som tar ett steg framåt och ber om att få gå tillsammans. Om än så för en liten bit.

Var är jag? Jag som en gång var beredd att öppna mina armar och låta någon följa mig en bit. Var är jag som en gång var en konkret axel för vem som helst att fälla en tår mot. Var är jag som inte tar ut all min ilska på en påhittad figur. Var är jag som en gång tyckte det var okej att söka tröst och hopp hos en påhittad figur. Var är jag.... 

Mellanting. Där är jag. Jag hatar att leva i ett mellanting. Man har kommit förbi det förflutna men hittar ingen kraft att gå framåt. Hur länge ska man mellanlanda här? Förmodligen tills man lyfter på sin feta röv och gör något av sitt liv. Är jag bortskämd? Vill jag ha lyx så långt borta att jag pissar på allt runomkring? Eller är jag verkligen helt kraftlös? Är jag blind och döv? Eller är detta inget för mig? Ja vem vet. Jag vet iaf att jag hittar småsaker i vardagen att flyta på, ni behöver inte påpeka att det är fel eller att jag inte ska hoppas på för mycket. Låt mig låtsas att jag vet var jag ska, bara för en stund. Se på den dumma flickan som hoppas på att ett rabiessmittat rävhår ska förvandlas till vilja och en miljon.

Dagen jag hoppas och tror på riktigt, när en vilja från tårna sprutar ut genom öronen, då kommer ni alla märka det. Kanske till och med jag.

So long.

/m

Ibland har nog människor en tendens att dras till det man vet kommer stupa. Man skaffar vänner man vet inte är äkta, man går ut med killar man vet kommer svika, svina och gå. Kanske för att man är rädd för att själv vilja och hoppas. Hoppas på något som en dag kommer ryckas ifrån en. Man vet ju med all säkerhet att inget varar för evigt och att alla ljuger. Eller? Det är knivigt att veta hur man vänder alla negativa upplevelse sen innan till något positivt. Man borde vara klok nog att känna efter och veta vilken väg som borde vara stängd, men nejdå då rammar vi grinden och fortsätter som en blind räv med rabies. Jag måste kalla det att ge upp. Ge upp tanken om att det finns bättre, finare och dom som är värda det. Vet vi om att vi kör oss själv mot mörkare tankar och snea vägar? Förmodligen gör vi det. Men vi blir handlingsförlamade. Som en åskådare på en hockeymatch står vi med plakat och hejarramsor och hejar oss själva mot undergång. När vi borde vara dem sista som skulle svika. Hur vänder man en nit till något bra? Hur hittar man självkänslan någon en gång tog ifrån en? Har vi haft den från början? Eller växer vi för stunden när någon håller ens hand på stan? Behöver vi någon annan för att må bra? Behöver vi verkligen någon annan för att bekräfta vår existens? Varför betyder det inte lika mycket om vi själva skulle se oss i spegeln och lägga en kommentar om hur fantastiska vi är?

Men det där ruset. Ruset du får av någon. Någon som ger dig något. Något du tror inte finns någon annanstans. Det finns runt om oss hela tiden. Vi lever med skygglappar och ser bara en väg. En väg någon för längesedan visade. Han/hon avek och föreslog att du skulle göra desamma men vi fortsätter vår väg, ensam. Det var ju en väg för två. Men se dig om och du ska märka att du är ensam. Ingen kan fylla det tommrummet. Den enda lösningen jag kommer på är, avik. Våga se mer, våga känna rus av annan sort. Våga se mer än va du gör idag. Ingen säger att det är lätt, men vad har du att förlora?

Våga satsa för att förlora.

/m