Fantasier föds när livet inte stimulerar ens verklighet...

Visa händelser och uttalanden bör aldrig nämnas, diskuteras eller kommas ihåg. Känslan ska dämpas och framkalla skratt eller tårar utan att man vet varför. Man gör saker i blindo helt utan grund. Ibland har tanken slagit en innan och ibland överrumplas man och man bara hänger med. Det spelar mindre roll hur eller varför man gör det. Huvudsaken är att man dör tillsammans med det som hände då och aldrig mer. Då och aldrig mer...

Ta mig tillbaka till mina naiva tankar. Låt mig leva som om himmeln alltid vore blå, det var alltid varmt och vinden låg aldrig mot. Mitt hjärta blev aldrig överbelastat och min ork tog aldrig slut. Ett bamseplåster på själen och min vilja var odödlig...

Ni kommer aldrig kunna rubba mig, ni gjorde det då och det var för sista gången..

Tjing!

Det kommer alltid va komplicerat att andas, flyga, flyta, prata, stå, ligga, sova, äta, fundera och kommunicera. Just nu lever jag på någon slags reserv. Min kropp går på autopilot och min hjärna är programerad att tänka, svara och fråga samma hela tiden. Tankarna sticker aldrig iväg, händelser och agerande registreras inte. Inget berör och ingen fastnar. Grannhuset kan brinna och jag fortsätter borsta tänderna och längta efter 10 timmars sömn. Om det är härligt eller inte vet jag inte. Min hjärna är ju programerad att vara likgiltig. Ibland är det nog bäst att inte veta. Att bara finnas mest för att man måste. Inte analysera varje samtal eller grubbla över varje steg. Kanske är det då man vilar, kanske är det då man förlorar. Vad vet jag? Min hjärna producerar inga svar. 

Det finns flera som du, massvis av mig. Hundra av dom och ingen som vi. Vi skapade oss och vi begravde oss. Behövde vi bearbeta och sörja? Eller var det något bra vi borde fira? Vad vet jag? Min hjärna producerar ju inga svar....

GIve me a reason to stay here...

Jag vill aldrig mer vara någons mellanhandel. Någons väntan på bättre eller ljusare tider. Någons underhållning i pausen eller någons knuff mot ett annat håll, bort från mig. Men det är väl ett val ingen människa kan ta. Det är något ens magkänsla säger ifrån om långt innan, men redan då ligger den magkänslan i skuggan av något annat. Något annat som lockar mer. Något annat som målar upp en bild, ofta en falsk och omöjlig men dock en bild. En bild av hur man önskar, vill eller kanske till och med hoppas att det ska bli. Jag har hjälp någon annan att lura mig själv. För visst visste han? Han visste från starten att detta var hans mellanlanding. Jag spela med i hopp om att den magkänsla som ligger och pyr bara var tillfällig magknip. Men den tillfälliga magknipen drog mig långt under ytan i den värsta magsmärtan jag aldrig ens vågat drömma om. Resan ner gick på ett ögonblick, resan upp kommer ta en evighet men jag tror att för varje meter du faller ner måste du upp fyra för att med rak rygg se tillbaka...

Va det värt det?

Jag letar efter något som verkar vara obefintligt. Mina tankar har ändrat riktning och mitt sinne är vilse. Min vilja flyger iväg och min kropp ligger kvar. Behöver man tid att vänja sig? Behöver man tid för att samla sig, samla ihop alla kroppsdelar, ha möte och förklara vägen?

Överallt och ingenstans. Nytt kök på ingång, längtar verkligen! Nytt jobb, spännande. Nya vägar, nya tankesätt, nya broar och nya fallgropar. Men alltid samma förvirrade, överexalterade Malin..

So long..

Jag måste tyvärr ifrågasätta dagens nya modekrusidull..haha.. Pocahontas snöret! Vad hände där? I lördes när vi va ute så såg jag flera stycken med konstiga snören mitt på huvudet, ja tänkte "jahaja nu e de någons möhippa så har dom klätt ut sig"  Men efter att ha kallat en tjej för Pocahontas (jag försökte bara skoja till det lite, jag var tvärsäker på att hon klätt ut sig) ja iaf, tjejen med snöret var inte alls road av min sarkasm och det fick jag veta! Med besked! Jag struttade vidare och tänkte att hon hade säkert mens därav humöret. Men dock dagen efter fick jag veta att ville man va het och platsa på veckorevyns omslag skulle man knyta ett snöre i pannan. Haha... jag är så glad att jag klär mig efter eget behag!

Tihi! Vilket festligt program som börjat nu med ett gäng stiliga karlar med varsen mamma som ska välja ut flickan med dom rosigaste kinderna och tindrande blicken! Underbart att sitta och se hur mänskligheten nedvärderar och begraver varandra. Flickorna hatar varandra, opererar sig för att bli finare än hon till höger, läst in några extra fraser direkttagna från amerikanska fucking åmål för att kunna överrösta hon till vänster.

Champagnefrukost och överflödiga utflyckter, en 12 årig pojke i en vuxen kropp. Ett gäng töser med alla pappas pengar i två bomber på kroppen, lite klamydia och udda hårväxt, 3 meter löshår och ett ordförråd lika stort som ett myggbet på en mygga - Tittarsucce? Givetvis!

Tjo!

Såg precis en film som förutom en pangbrud med uppblåsta tuttar som gjorde 15 frivolter från höghus också handlade om att det fanns en manick som gav en möjlighet att spola tillbaka tiden. Mitt huvud började genast bygga upp scenarium om vad jag skulle gjort om jag fick den möjligheten, och framförallt frågade jag mig om jag verkligen hade velat spola tillbaka. Vad säger att man vid andra chansen är klokare och agerar på ett annat sätt!? Jo klart, man vet utgången och vad som komma skall vilket gör att man kanske valt och göra om i hopp om att det skulle bli mer rätt. Men risken, chansen allt ovetande skulle vara som bortblåst. Man skulle leva livet utan att springa in i väggar. Skulle man råka göra det skulle man bara spola tillbaka tiden och gå runt om.  Men vem försöker jag lura.. hade jag stått med en fjärrkontroll i näven som gav mig möjlighet att resa tillbaka finns det nog en och och annan händelser jag skulle ändrat utgången på! Tjo! 

Det gör ont. Smärtar och svider, irriterar som en talliban på ett flygplan. Men vi måste. Vi måste med eller mot vår vilja släppa taget om människor som står eller har stått oss nära. Kanske gör vi det med sne rygg och kanske med rak. Bit i det sura äpplet och försök aldrig backa bandet för att slipa de. Saker och ting som har hänt går aldrig att ändra eller renskriva. Hur ont det än gör eller hur mycket vi än vill förändra så går det inte. Handlingarna i säg är inte problemet det är vägen vi formade efteråt. Vi valde eller inte valde men här är vi. Något eller någon styrde oss hit, kanske var vi för svaga för att välja själva, kanske var alla drive in stängda men det spelar ingen roll. Men det är alla avslut som ger oss en chans att bygga på något nytt, visst nytt är inte alltid bra, nytt är inte alltid det man vill ha. Men vi är så illa tvungna. Inget är garanterat att vara livet ut. Livet går ut på att avsluta, förnya och bygga. Bygga på en dröm, bygga på en misär. Avsluta en dröm, bygga på en ny.  It`s a game based on no rules. Skriv ihop dina egna regler, låt dig bryta mot dom. Avskaffa straffsystem och våga fela. Våga bryta mot regler för att kunna skapa nya.

Våga bygga på en dröm för att avsluta och hitta på en ny.

/m