Långt bort och upp och iväg. Nej där överdrev jag, jag är nog mest på hemmaplan och undrar när en komet ska trilla in genom mina otätade fönster och en ursnygg brandman ska rädda mig. Feteförsäkring in på kontot och en date med en snygg brandman. Ja, fast det händer nog inte idag. Malin det gäller att vara realist. Livet funkar på ett sätt, allt går på logik.

Jag är besviken på dig, rör i mitt förflutna. Den svartaste delen med, jaja. Alla gör väl vad dom vill. Trampa på dina närmsta det kommer nya att ta till sig :-(

En viktig person med kattskräck va här idag med viktiga papper, vad gör bertil? Jo, kommer med bollen i munnen och lägger sig rak lång över hans pärm. Haha, finns inga viktiga människor... Bertil - 1p Viktig person - 0p...

Ser fram emot Cinderella, tack HSB :-)

So long suckers.

Det är svårt och det är underligt. Vi grubblar och försöker. Planerar och styr upp. Arrangerar och fullföljer. Misslyckas och förstör. Men varje tanke grundar sig i att något ska bli bättre. Människan är egoistisk ut i fingerspetsen. Även en självmordstanke grundar sig i att något ska bli bättre. Eller iaf att något dåligt ska ta slut. Otroligt att en tanke om att göra sitt eget liv till något bättre kan innebära att fullständigt ödelägga någon annans. Vi är fullt utrustade med vapen att krossa någon annan till grund och botten. Vapen laddade med förändring. Vi har makten att förändra någon annans liv. Tvinga en annan människa att välja en annan väg. Det finns ingen som stannar upp för att ledsaga en till en bättre plats. Se till så man har tak över huvudet och en axel att vila mot. Nej livet är ett maratonlopp fullt med miner längs vägen. Det går inte att komma i mål utan att iaf toucha en mina. Vissa blir av med lem och ben, en del klarar sig med ett bamseplåster i pannan. Vem tryckte in minor i mina öron och sprängde ut allt sunt förnuft?

Jag hatar dig för att du vände upp och ner på min tillvaro. Jag hatar mig själv för att jag såg men fortfarande var lika lamslagen. Du tog allt. Jag gav allt. Jag hatar mig själv för att jag använder mina sista krafter att skriftligen offentliggöra mitt hat och besvikelse över allt du lindade och målade. Jag har fått ägna dag och natt åt att med tipex strycka över det som sänkte mig. Jag får ägna varje vaken sekund åt att måla över för att få nya syner som kanske kan öppna nya vägar. Jag kommer att få kämpa för att i finanskris få ett lån att köpa ny energi som kanske kan driva mig vidare, bort och iväg.

Och allt för att du spann vidare på en tanke om att förbättra ditt liv..

Allt eller inget. Flyg till Polen eller gå ner och tvätta. Din insats skall vara livet. Skador är obligatoriska. Random personer med random nummer hör till. Ständiga påhopp av ens närmsta är kärlek. Morgonmöte med obligatorisk närvaro. En fallerad lägenhet och en rad tveksamma beslut. 7 extra kilo och en trött sliten själ. 

Helgen har varit fantastisk! 

 Vad är det egentligen som driver oss till beslut långt bort från all reson och logik? Vilken del av hjärnan / kroppen aktiveras under pressade situationer. Vad får oss att gå framåt, vad får oss att stå still? Vad får oss att avika från en redan välplanerad grusväg? Vad får tankarna att ödsla energi på onödiga resonemang och oanade kommentarer?

Tanken och kroppen är det mest komplexa i nutid. Det finns aldrig någon vettig förklaring eller stark grund till något. Något kommer alltid tala för att tugga ett användt tuggummi och något kommer alltid tala mot. Någon kommer alltid ha invändningar mot ditt bästa beslut. Någon kommer alltid försöka bromsa i medvind och springa i motvind.

Ge upp tanken om att något känns till 100%, du kommer aldrig bara va sugen på flintastek en fredagkväll. Ge upp tanken på ett "lagom". Sitt eller spring, ligg eller hoppa. Hitta känslan att vila i total motvind och en 90 graders uppförsbacke...

/m

När jag var yngre, naiv och hade världens största tro om att jag var gjord av granit bad jag Gud om en sak.

- Sätt aldrig skygglappar på mig. Låt mig leva utan filter, visa mig lycka och olycka. Sortera aldrig för att skydda mig.

Om det var Gud eller mitt eget val vet jag inte men jag fick se mer än någonsin. Jag blottade min själv för världen i gengäld mot att få se. Se och känna utan försvar. Som en svamp i regnet sög jag åt mig intryck, upplevelser, människor och relationer. Allt analyserades för att försöka förstå och jag försökte att sortera och placera människor där dem förtjänade det. Kanske blev det för mycket för mig, kanske är det för mycket för vem som helst. Men människor klampade där dem borde smyga, upplevelser som borde passera för att göra min dag la sig som ett svart täcke över nästa dag. Intryck som borde ha möts med en kall hand tog plats och blev en del av min personlighet. Kontrollen om att delegera ut energi försvann. Viljan att se blev allt svårare att ta in.

När allt kommer omkring ångrar jag inte att någon bände upp mina naiva ögon och satte dit två tandpetare. Känslan av hat, besvikelse, uppgivenhet och sorg har fått en helt ny betydelse. Men när jag väl hittat kompassen som leder mig ut ur allt detta kommer nog lycka, tillit, kärlek, vänskap och respekt också ha helt nya betydelser.

Gotta take a risk, take a chance, make a change, and break away..

/m

Jag önskar så det fanns en mall. En instrunktionsbok om hur fan man ska göra. Hur man ska leva, hur man ska andas och med vilken luft. Vilka vägar som är öppna och vilka som är stängda. Lära kroppen vem som sticks och vem som smeker. Lära hjärnan att sympatisera med resten. Jag önskar så att jag fick sitta på världens högsta berg och kunna andas obehindrat. Jag önskar så att jag visste mer om mig själv, vilja, drömmar och önskningar. Jag önskar att jag kunde somna, vakna och leva med harmoni. Jag önskar så att jag visste vad harmoni betyder. Jag vill veta, ha svar. Jag vill ställa frågor. Jag vill kunna stå på spikar och endå le. Jag vill kunna gråta utan att se suddigt. Jag vill veta var på kartan jag befinner mig. Navigera mig ut ur smörja och in i himmelriken. Leva i misär och vara nöjd med de. Veta hur, varför och på vilket sätt jag kom hit. Jag behöver inte se en klar väg med stark belysning, men jag behöver en magkänsla att våga lita på. En känsla omöjlig att ignorera. Ge mig något. Bara något att gå på.

Fast i en virvelvind av löjliga beslut och tveksamt beteende och helt utan känsla.

/m

Uno 63 ger sig iväg till ICA Maxi utan hemtjänsten, Eva 65 vädrar celluiterna på gågatan, Fia 11 smygröker på en parkbänk tillsammans med Kalle 14 och Tobbe 13 år och 4 månader. Caroline 19 samlar gänget för att anordna en lägereld på missanpassad plats. Agneta 45 drar på bikinin för att väcka Yngve 55 till liv, Yngve 55 sitter med mörka solglasögon och låtsastittar på Agneta 45 men blicken dras till grannens nya Nanny från Polen, Bratislava 25. Fångarna rastas på fängelsets inspererande uteplats som består av ett fotbollsmål och ett gäng gruskorn. Våldtäcksmän VS Knarlangarna!

Malin 22 & Peter 25 sitter på malins balkong, oroandes över Uno som ser ut att gå mot en säker död. Undrandes om Evas celluiter kommer att smitta över till malins ben eller Peters rygg, frågandes om det är läge och ansluta sig till Fia, Kalle och Tobbe för att be om legetimation eller bjuda på en snus istället. Inspererad över Carolines otroliga vilja att starta en skogsbrand i Tivoliparken, sympatiserande för Agneta som får noll uppmärksamhet för hennes något hängiga bröst men endå vältränade armar, misstänksam över om Bratislava är här lagligt. Samtidigt kläcks en ide om att fråga om fångarna möjligtvis kunde ordna med en poängtavla och kanske matchkläder så man kunde följa med bättre!

Är inte sommaren härlig?

Det är borta. Det finns inte. Tankarna är inte här. Människor som en gång satt hårdare i huvudet än bultarna på mina vinterdäck är borta. Vadå, ligger det andra människor och upplevelse ovanpå? Eller dom e bara borta. Fungerar vi så? Ja vi gör nog de. Det är nog vår försvarshandling. Vi måste släppa den som varit för att våga framåt. Det är bara så. Och jag kan just i denna sekund inte komma på en skönare känsla. Det är som att ett tryck har lättat från mina axlar. Jag säger inte att det var just såhär jag ville det skulle sluta, men det blir sällan det. Livet och fört mig hit. Det går inte att styra allt, hur mycket man än vill det. För när det är andra människor inblandade kan det sluta precis hur som helst. Jag menar människor blir juh homo över en natt, mördare på ett kick, alkolister en vanlig tisdag, med barn av en äcklig goja, vem säger att känslor man får våren -05 ska sitta kvar lika starka vintern -09? Juste ingen. Ingen är garanterad imorgon. Allt är inbildning, vi målar upp en bild om hur vi idag vill ha det om 3 år, med vilka människor, i vilket hus osv. Det är drömmar, inte verklighet. Stor skillnad. Tappa aldrig det begreppet. Drömmar kan krossas av en synål. Verkligheten är hänsynslös och går aldrig att ändra.

Här har du en förfallen lgh och en cp skadad katt, ett par vänner och ett jobb - förvalta det Malin...

SKA BLI!

/m