Har bloggplatsen kursat? Har jag hamnat i koma? Svaret är nej på båda innannämda påstående. Men jag har fullt upp att bära vatten från huset till hästarnas hagar och boxar hela dagarna. Gud bestämde tydligen att Sveriges kallaste vinter skulle infalla -09, -10 och även då lagom till Ida och Malin blev bönder på en skev gård utan isolering. Jag har svårt för att ordsätta min längtan till första vårvinden försöker rubba mitt flottiga hår. Jag ska springa barfota på gården (och då troligen trampa i hundbajs) och klippa gräset (med min obefintliga gräsklippare). Hur som helst kommer mitt snor inte frysa till is och mina lungor kommer inte stelna.

En krossad ruta, 3 brutna fingrar, en infekterad hals, en avskalad nagel och en sjuk häst senare är äntligen Jul och Nyår över. Det som från början var en tid med samhörighet och uppskattning har förvandlats till den tid med mest trafikolyckor, självmord, ensamhet, ångets, ekonomisk kris och fylla. Verkligheten är underbar och utveckligen stiger i takt med mina kilo. Kanon!

Dags att vända blad, 2010 here we come!

Tjing! 

Ibland önskar jag att jag var en indian från förr som kunde finna svar i vinden och välmående i örter, oberoende av tid och ridandes mot månen. Sanningen är att jag mer känner mig som en förkyld pingvin, vilse på Island. Julen är på ingång och dränker varenda själ i ekonomisk press, familjelycka, kärlek och ensamhet. Oförmögen att välja känsla att dränkas i gör vi alla vad vi kan för att inte drabbas av total förvirring. Jag tror jag dränks av en blandning av allt. Det är rätt genomgående att alla känslor som når min något överviktiga kropp körs i en mixer innan det är dags att infektera mitt pannben. På något sätt är det behagligt att leva i en känslomässig röra, det går inte att sortera eller bearbeta. Allt blandas, en del åker ut i tårna, en del andas ut lika fort som det andas in.

Jag anar spår av saknad, lycka, förtvivlan, oro och längtan.

Jag ser inte fram emot Julen. Det är bara ännu en milstolpe att passera innan det är dags att börja längta, planera och oroa sig över nästa. För tillfället har jag gett upp tanken om att färdas på en välplanerad asfalterad livsväg.

Jag är en indian och rider mot månen...

/m

Jag är stark nog att avstå när utgångspunkten är obefintlig, men om du banar upp en landningsbana kommer mina ben att svika mig och sinnet förvirra mig. Ja anar oråd oavsett vems händer våra öden börjar växa i..

Frustration är förmodligen en av livets mest onödigaste känslor.

Jag säger upp mig!

Ciao!

Vem fan har gett dig fria tyglar att mangla min hjärna och torktumla min själ? Vänligen sluta. /m

Jag lägger all min tid, energi och ekonomisk åtkomst på vad som finns runtomkring mig just i detta nuet. Om det är verklighetsbaserat eller en välmålad illusion kan jag inte svara på men själen ler mot mig och pumpar mer och mer vilja i min något överviktiga kropp varje dag. Idèerna flödar och min framtid tycks ha väntom och faktiskt blivit värd en skrift på papper. Men framtid är det mest luddiga tankebegreppet, jag hatar framtid, jag hatar planer. De få gånger jag så fint strukturerat upp hur min närmsta tid ska förvandlas så har det i nästa drag suddats bort med världens största radergummi. Så det blir inte av med någon framförhållning i detta kapitlet heller. Det går fort och kanske blir det fel men jag kommer aldrig ångra att jag sadlade om från kung i baren till skitig bonde i Tosteberga. Jag kan inte låta bli att stelna av beundran över människans ombytlighet. Tänk att så många vägar kan verka rätt, jag blir förvånad över hur många stenmurar ens huvud klarar av att springa in i.

Jag är ingenstans, jag är inte på väg någonstans, jag är inte påväg att svänga och jag blickar inte framåt. Vägen bakom är obefintlig och jag har inget att färdas på eller någon att färdas med. Jag är stoft i livets cirkel, men någonstans djupt inuti eller långt borta är jag påväg mot ingenstans....

/m 

Kära Jultomten!

Jag önskar mig fler sovmorgnar, stabil ekonomi med ett märkbart överflöde. Ett arbete som får mig att le, ett par resor att förlägga under året precis som det bahagar. Gärna en avklarad utbildning i bagaget, förmågan att kränga godis och skräpmat utan att lägga på mig. En grundkondition som aldrig går att tappa. En ny garderob med höstenss nyheter. Ett proppfyllt kylskåp med säsongens delikateser. En egen chaufför samt en städerska...

När du endå är igång kan du väl slänga in en näve fred och mätta världens barn. Gärna ett bot mot AIDS med.. men ta det efter du arbetat dig igenom min lista!

Tjing

P.S Gärna en Tempur-säng oxå.. D.S

Livets personlighet infekterar mina lungor och knyter en knut om mina tarmar. Lantlivets atmosfär räddar mig från en total undergång trots att Grevens drängar sprider 7000 ton bajs på åkrarna alldeles intill gården.  Dessutom kapar julens hysteri mina ben och jag vill bara kapa grannens kabeldragning som lyser upp hela kvarteret. Grannfejden gör inte min syn på verkligheten bättre med tanke på att Ulla och Håkan skriver dagbok om grannens hund och tar tiden med deras nya tidtagarur på sekunden hur länge den stackars byrackan skäller om dagarna. 

Idag behöver jag en vettig förklaring till varför solen bländar mig och varför regnet öser ner som om vi lider av torka...

Take me out of this madness!! 

Igår var det löning och idag längtar jag till nästa löning. Vem kom på att en liten lapp med orakad gubbe på ska få bestämma om det blir oxfilè eller nudlar? Kunde vi inte hittat ett bättre system, fritt med godis till alla sugna, coca cola dunkar längs vägarna och 17 kor i trädgården som inte gjorde annat än att producera mjölk och gödsla gräsmattan. Nä jag vet, pengar är en bra mättstock på hur bra och hårt man jobbar. Det har ju absolut inget och göra med arv, kön, flyt eller tur. Absolut inte, se bara på han som vann 90 miljoner på en jävla trisslott han har säkerligen förtjänat varenda krona, han var ju bara god för 83 mille innan. Jaja, jag har gjort annat idag än att sprida min bitterhet. Mina bihålor har haft sträng aktivitet med att fylla sig själva med slem och skapa totalstopp i nästrafiken. Helgen har inte ens börjat och jag längtar redan till nästa lediga helg, kan någon dra i tömmarna och tvinga min skeva kropp till ett slidestop på gårdsplanen, påminna mig om att jag inte ska jobba imorgon så jag kan börja andas, nu.

Först ska Ida göra slidestop med bil & släp på gårsplanen och vi ska inbilla oss att vi kan rulla 400kg halm upp över Mont Everest, parkera och ta ett glas vin. Fint!

Tjing

P.S Idag klara Annika skjutprovet utan ett pannskott på handledaren, jag är sjukt imponerad det borde ni också va D.S